Strax innan klockan fyra vaknade Lars Anders Johnsson och Gerd Magnusson i Lindhult, strax utanför Älmhult, av att det knäppte och knastrade i huset.

– Jag tänkte att det var möss eller något, säger Lars Anders.

Snart upptäckte paret att det i själva verket brann kraftigt i deras tvåvåningsvilla. De flydde ut ur huset med sina två hundar och larmade brandkåren. Vid det taget brann det ordentligt på ovanvåningen.

– Helvete, det brinner ju, var allt jag tänkte. Man såg hur det sken genom takpannorna, säger Lars Anders där han står och tittar på de brinnande ruinerna av sitt hem.

Klockan är strax efter nio och han och sambon Gerd har varit uppe hela morgonen.

– Ja, det känns beklagligt. Overkligt.

Intill Lars Anders står räddningstjänstens insatsledare Patric Hermansson. Han berättar att brandkåren varit på plats i Lindhult med åtta enheter för att försöka släcka branden.

– Först började vi försöka släcka utifrån med höjdfordon, men vi kom inte åt. Då brann det kraftigt uppe på vinden, säger han.

Runt klockan fem insåg brandmännen att huset inte skulle gå att rädda. Sedan dess har de arbetat för att se till att branden inte sprider sig.

Ingen vet i nuläget exakt vad som utlöste branden. Paret hade eldat i kaminen kvällen innan, men Lars Anders tror själv inte att det var det som ledde till eldsvådan.

Bland de brinnande rasmassorna står murstocken kvar, och intill den en gammal vit kakelugn. Den vita färgen har spruckit av den intensiva hettan från branden.

Kakelugnen har stått där sedan huset byggdes för över hundra år sedan, och Gerd Magnussons släkt har bott i huset lika länge. På senare tid har tegelväggar byggts på utsidan, men de gamla timmerväggarna fanns fortfarande kvar innanför.

I stort sett alla Lars Anders och Gerds tillhörigheter förstördes i branden. Som tur är har de ett litet extrahus intill som de annars hyr ut. Nu får de bo där tills vidare.

– Vi har bara kläderna vi har på oss, och lite värdesaker vi hann rädda. Nu är det massor av praktiskt som måste ordnas, säger Lars Anders.

Efter en stund anländer en grävmaskinist till platsen. Väggbitarna som står kvar är vingliga och behöver rivas av säkerhetsskäl. Maskinisten river vägg efter vägg. Till sist använder han sig av en lång planka för att knuffa omkull hela murstocken. Den rasar ner i ett moln av rök, stendamm och eld. Den vita kakelugnen står dock kvar.

– Det är overkligt, säger Lars Anders som står och ser på.