Andrew McMillans romandebut om engelsk gruvort når inte ända fram

”Synd” är den prisbelönade poeten Andrew McMillans debutroman. Den utspelar sig i en liten gruvort i norra England och består av flera parallella historier med olika berättare, som dessutom på olika tidsplan. Det handlar om bröderna Alex och Brian, vars pappa dog i en explosion i ortens gruva; om Alex son Simon, som är öppet bög och ortens dragartist; om Ryan, Simons nya pojkvän, som jobbar som vakt i ortens köpcentrum; samt en forskargrupp som ska undersöka ”ortens identitet” efter gruvans nedläggning. Och över alltsamman hänger Margaret Thatchers spöke fortfarande kvar som en ond ande.

Jag tilltalas ofta av berättelser som lämnar mycket till läsaren och som prövar olika språk och tilltal. Men i ”Synd” blir det alldeles för ytligt och spretigt, som om McMillan inte kan bestämma sig för vad det är han egentligen vill berätta, utan viftar hej vilt med en alldeles för bred pensel så att fördjupning och detaljer går förlorade.

Den enda historia där McMillan lyckas beröra mig, är den om Brian som deltar i forskarnas projekt. Han konfronteras med sina minnen, ställs inför frågor om sin uppväxt och stadens identitet: Varför kallas vägar nya fastän de knappast är nya? Varför ses man vid ”McDonalds”, fast det sedan många år ligger en bank på platsen? Som om staden fastnat i det förgångna. Här berörs också ett av bokens viktigaste teman: Det finns saker som man inte vill berätta, som man faktiskt inte vill ha ”ett nytt språk för” vad forskarna än säger, utan bara dölja eller glömma.

Nu till översättningen: Eva Åsefeldt har bland annat gjort det mäktiga översättningsarbetet av tusensidiga ”Ankor, Newburyport” av Lucy Ellman, ett arbete som hon fick Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris för 2023. I sin översättning av ”Synd” förhåller sig Eva Åsefeldt stundtals fritt till McMillans original. Kanske lite väl fritt, ibland. I vissa stycken frångår hon originalet tämligen mycket, gör tolkningar och byter ord mellan meningar. Men jag förlåter henne för dessa utsvävningar, eftersom hon aldrig överger McMillans stilnivå eller intention. Hennes lösningar blir ofta naturligare svenska än om hon hållit sig närmare McMillans original. Som i denna mening: “Our final drive out of the town and back towards the city train station offers us a chance for reflection.” I Åsefeldts tolkning blir det: “Bilresan ut från staden mot tågstationen i Sheffield den sista dagen ger oss ett tillfälle att reflektera över veckans arbete.” I McMillans original kommer ”veckans” först i meningen därefter (“this week”), och ordet ”Sheffield” förekommer inte alls.

Jämför också dessa meningar: “Technically Ryan was only meant to review the camera footage to help with filing incident reports, but he’d be quick, and nobody would ask.”, som på Eva Åsefeldts svenska blir: “Tekniskt sett var inspelningarna bara menade att användas som rapportunderlag, men Ryan var snabb och ingen skulle ställa några frågor.” Det är en bra lösning på naturlig svenska där Eva Åsefeldts tolkning kanske inte är ordagrant korrekt, men istället för att fokusera på enskilda ord, så behåller Åsefeldts tolkning tempot och drivet från McMillans originaltext.

Översättningen av romantiteln är dessvärre inte helt lyckad, men den kanske inte ska lastas på Åsefeldt utan på förlaget. När ”Synd” står ensamt så här för det snarare tankarna till det engelska ”sin”, än vad som faktiskt avses, nämligen ”pity”. Jag hade hellre sett en svensk titel som anspelat på ”medlidande” eller ”ömkan”. Det hade också gett ett helt annat ingångsvärde till läsningen av romanen.