Åttahundra år av Visby

Det har inte varit fråga om några samhällsomstörtande nyheter som har basunerats ut från ön under dessa dagar. Det kanske det inte brukar vara i andra fall heller men ändå - trumpetljuden har varit särdeles svaga. Det länder till eftertanke.

Det politiska inslaget betyder helt uppenbart inte lika mycket som förut under Almedalsveckan som den också kallas. Det är också talande att man har minskat veckan till fyra dagar. I och med att antalet partier i riksdagen har ökat till åtta sedan Sverigedemokraternas inträde utökade man arrangemanget till åtta dagar. Men 2021 krymptes det istället så att alla partier fick varsin halvdag, det vill säga det blev två partiledartal om dagen.

Man hade kunnat välja att ”maximera” tillställningen istället, och i teorin addera dagar. Som att krama ur inkomster ur en bra film med en serie uppföljare, om jämförelsen tillåts. Men man såg alltså ingen potential i det.

På tolvhundratalet var Visby en plats för eliten. Det är därför det finns en ringmur. Den byggdes för att hålla gotlänningarna borta likaväl som några andra. Visby var en Hansastad och en av Östersjöns mest moderna metropoler. Staden styrdes företrädesvis av tyskar och fungerade som nod i ett internationellt handelsnät, en värld buren av den tidens motsvarigheter till invånarna i dagens förstaklassäten mellan Hong Kong och New York.

Menigheten gör sig icke besvär i sådana miljöer. Men tidens tand gnagde av Hansans makt och Visby blev en stad bland andra, till slut till och med en mindre stad.

Så kom eliten tillbaka i och med att Visbyveckan introducerades och började växa. Visbys invånare hade blivit en del av menigheten och eliten var av en helt ny sort: politiker, journalister och konsulter. Men att Visbyveckan gav scen åt en maktsfär rådde det ingen tvekan om.

Men något verkar ha hänt även med detta kraftfält. Det är inte bara det att partierna mer och mer har kommit i bakgrunden och konsult- och organisationsvärlden kommit att dominera. Allt har krympt. Det offentliga rummet fylls inte av Almedalens små dramer på samma sätt som förut. Färre åker dit och partierna ser det inte som det stora utspelstillfället på samma sätt som tidigare.

Är det så enkelt som att man bara har tröttnat? Eller är det ett tidstecken? En föraning om en inflytelseförändring?

Eller så är det bara en slump och det moderna tolvhundratalets köpmän trängs för fullt nästa år igen.