Beredskapen fällde storköket
I mer än trettio år har sammanslagningar och stordrift varit melodin för kommuner i delar av landet som ser sin befolkning minska och kostnaderna öka. Under samma tid har nya tankar om varuleveranser och produktion visat att det finns pengar att spara på att minska lagerhållning, att låta produkter eller komponenter dyka upp ”precis i tid”.
Effektiviseringarna har gjort att man kunna erbjuda god, till och med förbättrad, service trots minskande underlag.
Därför är det en ganska stor nyhet när Region Kronoberg och Region Blekinge i förra veckan meddelade att man skrotar planerna på ett gemensamt storkök för sjukhusens mathållning. Det var annars det naturliga resultatet av undersökningen som pågått det senaste halvåret. Att dela på kostnaderna med grannarna är ju det vanliga sättet att göra saker billigare.
Men nu blir det alltså två kök istället för ett. Och anledningen till det är, beredskap. Man noterar att i hela Region Skåne finns bara två motsvarande kök. Och för att stabilisera Sydostsverige är det klokt om inte två blir ett i Kronoberg och Blekinge.
Det är nya tankegångar. Insikten är förstås att ett kök är betydligt mer sårbart än två, och att två kök kan bidra till grannarna ifall något skulle fallera hos dem. Fram till pandemin var denna typ av resonemang helt bortblåsta från svensk offentlighet. Allt skulle strömlinjeformas och effektiviseras.
Men det finns förstås en prislapp på denna beredskap. Regionen räknar med ungefär hundra miljoner kronor för Kronobergs del. Så kommer det alltid att vara. Reserver och lagerhållning är en försäkring, och sådana kostar pengar.
Men allt som kostar pengar drar till sig uppmärksamhet. Ibland från fel personer. Det offentliga är som kund mycket mer förutsägbart än marknaden. Det är därför så många av det senaste decenniets större skandaler handlar om företag som lurat offentliga beställare på olika sätt. Ibland har det handlat om rena bedrägerier, ibland om att det offentliga varit såpass förutsägbart att det kunnat utnyttjas till att ta ut priser som knappt har med varorna eller tjänsterna att göra.
Tidigare var det klimatomställningen och migrationen som gjorde offentliga uppköpare förutsägbara. Nu är det beredskapen. Det ställer nya krav på kommuner och regioner. De måste klara av att sålla mellan nödvändigt och onödigt när lösningar och tjänster plötsligt riktas mot att skapa redundans.
När utvecklingen under så lång tid pekat mot gränsers minskande betydelse är det svårt att avgöra var de nu skall dras. Kronoberg och Blekinge fattar ett beslut som kostar pengar, men som kan komma grannlänen till dels ifall någon skulle behöva hjälp med matlagning. Samtidigt finns kommuner som dras mot sammanslagning av verksamheter eller kommunerna helhet.
Alla gränser är inte meningsfulla att bevara, men vissa gör stor skillnad för handlingskraften. Med öppna samtal om den saken både lokalt och nationellt går det att hitta rätt lösningar i beredskapens tid.
