Håll visionen vid liv

När Växjös Björn Sundeby presenterade sin vision av det klassiska stenhus han ville bygga i slutet av Österbacken för några år sedan blev det uppmärksammat på riksnivå. I de delar av byggbranschen där man helst såg en värld helt i glas och betong, och delen är gubevars mycket stor, ville man inte alls veta av avvikelser från de rätlinjiga normerna. Det blev en debatt med de förutsägbara grammofonhacken om ”pastisch”, ”vår tid”, ”förlegat” och så vidare.

Just därför är det viktigt att huset byggs. Skall Sverige någonsin hämta sig från rivningsraserierna och brutaliseringen av det offentliga rummet måste glastaken för traditionell arkitektur spräckas. Det görs inte med mindre än att sådana hus faktiskt uppförs. Men nu skriver vi 2024 och det finns alltjämt inget stenhus på plats.

I gårdagens Smålandsposten lägger Björn Sundeby ut texten om varför det är så. Han vill inte kompromissa med sina ambitioner. Det skall vara kvalitativt och klassiskt eller inte alls. Och förutom stenhuset skall det bli fler hus, med ”takkupor, hörntorn och spiror” och det låter ju bra.

Men för de där ytterligare husen har man inte fått klartecken av kommunen. Det processas och kommunen har synpunkter. Sundebys svar är att hota att dra sig ur precis allting om hans företag IST inte får som det vill.

Han menar till exempel att man inte kan kapa en våning, från fyra till tre: ”Nej, men då är det inte klassisk arkitektur, för det fordrar minst fyra våningar”.

Fast nja, gör det? Fordrar klassisk arkitektur verkligen minst fyra våningar för att vara klassisk? En viss kategori inom ramen för det klassiska gör väl det men varför så dogmatiskt i just det här fallet?

Men med den randanmärkningen är det ju lovvärt att Sundeby är lojal mot sin vision. IST vill skapa en harmonisk arkitektonisk helhet. Hur ofta stöter man på den ambitionen hos svenska byggherrar? ”Om man skall göra ett sådant här projekt måste man ha helheten klar innan man upphandlar. Det går inte att ta en brödkniv och skära en bit av brödet, så fungerar det inte”, förklarar IST:s fastighetschef.

Svenska städer är ju proppfulla av just dessa bitbröd; av fasadstråk där äldre hus som undkommit grävskopan samsas med moderna lådor. I bland är det rent gräsliga bildspel som präglar stadsbilden. De modernistiska husen har helt uppenbart skapats för att betraktas i sig själva men utan hänsyn alls till den miljö de placerats i.

Nu har Växjö chansen att visa upp inte bara ett enstaka hus som formats utifrån en kvalitativ klassisk ambition utan ett helt stråk. Det vore att ”ta täten” i utvecklingen på riktigt.