Har ekonomerna rätt om lycka?
Den liberala tankesmedjan Timbro släppte igår en rapport vid namnet ”Marknadsekonomin gör oss lyckliga”. Rapport diskuteras huruvida människan faktiskt är olyckligare i ett kapitalistiskt samhälle. Utifrån den senaste lyckoforskningen dras slutsatser om att människors lyckonivå exponentiellt ökar, sakta men säkert sen 60-talet. Dessutom verkar det finnas empiriskt stöd för att pengar faktiskt gör människor lyckligare och att valfrihet är något eftersträvansvärt. I rapporten kontrasteras dessa empiriska resultat, genomförd av till största del nationalekonomer, med kända filosofers domedagspredikningar. Filosofer som nämns är bland annat Slavoj Žižek, Byung-Chul Han och Hartmut Rosa. Alla tre kritiserar moderniteten, kapitalismen och kopplar den till en ökad tomhet och olycka hos den moderna människan.
Statistiken och forskningen är intressant. Det är uppfriskande att läsa om hur människor skattar sin egen lycka högre och högre, trots allt hemskt som sker i världen. Samtidigt är det svårt att förbise den igenkännande beskrivningen av tomheten i moderniteten hos de berömda filosoferna. Det verkar på något sätt som att filosoferna och nationalekonomerna lever i olika världar, de första i ett dystopiskt pengadyrkande ekorrhjul och de senare i ett rikt ljust framtidsoptimistiskt lyckorus.
Just framtidsoptimism är något som går hand i hand med lyckoforskningen och ekonomisk teori i stort. Filosofin har däremot en större tradition av att förespråka vägen till lycka som något utöver det vi kan finna i världen.
I rapporten diskuteras också svårigheterna med metoden som används. Hur kan man mäta lycka? Är lycka relativt till kultur och dagsform? Är känsla av välstånd och lycka relativt till vem man jämför sig med? Forskningen försöker i frågeformulären ta hänsyn till dessa felkällor. Och den utvecklar sig ständigt. Men som alltid med statistik är det svårt att bevisa att korrelationen faktiskt innebär kausalitet. Särskilt när det gäller att mäta något så abstrakt som människors känslor och tankar.
Men eftersom jag är teolog, och varken filosof eller nationalekonom, är jag mer intresserad av själva fenomenet man försöker mäta: lycka. Varför är lycka det högsta tecknet på hur bra ett samhälle mår? Utifrån en del filosofiska traditionen skulle man kunna säga att dessa studier mäter en form av hedonism som speglar människans begär. Människan vill ha pengar och frihet, eftersträvar det och skattar sig lycklig om hon har det. Men är det vad som gör livet meningsfullt?
Frågeformulären ställer frågan om respondenten lever sitt bästa möjliga liv och är tillfreds med det. Rimligtvis kommer svaret att spegla många saker. Beroende av den värderingsram respondenten har betyder ”bästa möjliga liv” väldigt olika saker. För någon betyder det kanske ekonomisk välstånd, för en annan en stor familj. Oavsett speglar svaret de begär och önskningar människan bär på. Och ska man hårdra det låter det ibland i forskningen som att en människa med tillfredsställda begär är en lycklig människa.
En fråga som hade varit intressant att få svar på är huruvida människor känner att deras liv har mål och mening på ett existentiellt plan. Det kanske är en mer relevant katalysator på hur ett samhälle mår.
