Inga kyrkor är åsiktsgemenskaper
Karin Wiborn hade inte varit vald till ledare för Equmeniakyrkan – ett samfund som är en sammanslagning av Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan och Baptistsamfundet – mer än någon dag förrän hon i tidningen Dagen offentliggjorde sitt medlemskap och stöd för Vänsterpartiet.
Att en samfundsledare tar ställning för ett politiskt parti hör i vår tid till det ovanliga. Organisationsföreträdare brukar vara måna om sin främsta uppgift som är att att hålla samman den egna gemenskapen.
Stödet för Vänsterpartiet kommer i en tid då inte minst Svenska kyrkan – landets största organisation sett till antalet medlemmar – under flera år haft att hantera återkommande anklagelser om en vänsterlutning i frågor som synen på Israel, på skatter och integration. Tidvis ska påståendena ses mot bakgrund av hur kultur och religionsfrågor politiserats i meningen att olika aktörer sökt konflikt i frågorna.
Uppenbarligen finns det dock en självreflexion i Svenska kyrkan gällande hur den uppfattats i det offentliga samtalet. När ärkebiskop Martin Modéus blir ny krönikör i affärstidningen Dagens Industri vittnar det om en omläggning av kommunikationen från Kyrkans hus i Uppsala. Equmenialedaren gör den motsatta resan.
En biskop har emellertid en mer auktoritativ ställning i en lutherskt präglad kyrka än en kyrkoledare i ett frikyrkosamfund som Equmeniakyrkan där församlingens självständighet och medlemmens personliga tro utgör dna:t. En kyrkoledarens partipolitiska ställningstagande i ett decentraliserat samfund som rymmer ”liberala” församlingar i Stockholm och många mer teologiskt konservativa mindre församlingar i Götaland och Svealand tas således för vad de är, som personliga uppfattningar lika mycket värda som andras.
”En kyrkoledarens partipolitiska ställningstagande i ett decentraliserat samfund som rymmer 'liberala' församlingar i Stockholm och många mer teologiskt konservativa mindre församlingar i Götaland och Svealand tas således för vad de är, som personliga uppfattningar lika mycket värda som andras.”
Även en ledare i ett frikyrkosamfund som präglas av andlig frihet är dock en opinionsbildare och Equmeniakyrkan är via Diakonia en stor biståndsaktör med statliga pengar. Med all respekt för att Equmeniakyrkan och delar av svensk frikyrkorörelse rymmer en antimilitaristisk tradition gör Wiborn en förvånande analys över läget i världen.
Om hon var minister skulle hon ”lägga ner försvarsdepartementet”. Detta departement borde satsa ”några miljoner på att utveckla” andra idéer för fred. Låt oss då påminna om att Utrikesdepartementet förra året med 50 miljoner kronor finansierade fredsforskningsinstitutet Sipri. Hon skulle kunna tänka sig att vara minister på just UD för att ”få ordning på Kongo”, ett land där svenska frikyrkor länge bedrivit mission.
Bra att veta är att svenska staten lägger nästan en miljard kronor varje år på bistånd till landet. Även framgångsrika militära insatser har bedrivits av svenskt specialförband för att stoppa ett stundande folkmord.
För den, exempelvis sökaren, som inte känner till samfundets starka betoning av församlingens självständighet och av den enskildes samvete och tro kan det vara lätt att få uppfattningen att Karin Wiborn här talar för kyrkan som sådan. Som en åsiktsgemenskap. Det är väl inte så ett uppdrag i den andliga frihetens tjänst ska utföras?
