Konservatism och liberalism i giftschaktet
Är det självklart för dig att gå i täten Pride-tåget? Om inte behöver du inte besvära dig med att söka jobb som kommunchef i Söderhamn. Tycker du att kompetens skall trumfa hudfärg vid tjänstetillsättningar? Då utmanar du nog ett antal mångfaldsplaner runt om i Sverige. Är du förresten feminist?
Detta är verklighet i dag. Och imorgon? Då kanske du har svårt att få jobb om du inte skriver under på att det finns tre kön. Eller på att ”vita” människor alltid är privilegierade. Eller något annat. Vi vet inte längre vad som är korrekt att tycka och tänka. Vänstern ligger hela tiden steget före med akademisk massproduktion av nya förtryckarmodeller - som förstås kräver offentligfinansierade utbildningar, satsningar och bekännelseakter.
Det handlar om makt. I socialismens rykande ruiner på nittiotalet såg nog få en framtid där de segrande konservativa och klassiskt liberala även skulle få anledning att formera sig kring något så givet som yttrandefrihet. Men efter planekonomi kom politisk korrekthet.
Nu har moderpartiet för de där två ideologierna förlorat valet och håller på att se över sina politiska konton. Att balansera motsättningen mellan konservatism och liberalism är prioriterat, och i debatten märks upprepningar av tidigare försäkringar att det råder full äktenskapslycka.
Men det finns djupa och substantiella skillnader mellan liberalism och konservatism. Och det är bara fånigt att låtsas som om de inte spelar egentlig roll i politiken. Men det finns också prioriteringar, speciellt i en tid då nya hot uppenbarar sig.
Vänsterns berömda problemformuleringsprivilegium har idag ömsat skinn till ett bannlysningsprivilegium. De avgör vad som är hat, vilket förstås är allt de inte gillar. Starka ord som kränkning, hat och fobi böjs och tänjs obekymrat, till och med ivrigt, i lämpliga former beroende på vad för åsikt (eller person) som skall ut i kylan.
De svenska riktmarkörerna för vad som är kätterskt far inte bara fram med stor fart utan också, vilket är värre, med oberäknelighet. Menigheten har ingen större aning om vad som är sexistiskt eller fördomsfullt nästa dag, då en elit av akademiker och opinionsbildare har målat tabutecken med osynlig färg på kullerstenar på gator och torg. Den som trampar fel kan plötsligt befinna i andra änden av ett offentligt ”avståndstagande” och i värsta fall stå vid randen av ett socialt och ekonomiskt stup då arbetsgivare och bekanta drar sig undan.
En kuslig framtid syns i USA med en hätsk vänster vars intolerans sakta drar in som en Atlantdimma över Europa. I USA kan ett förfluget ord eller oskyldigt skämt, till och med yttrat för flera år sedan, leda till avstängning, avbokning eller avsked. Få arbetsgivare – även multinationella företag – vill veta av någon indignationsmobb som innebär dålig PR. Det har gått så långt som att kreditkortsföretaget Mastercard stängt av en kund som anklagats för islamofobi.
Särskilt komiker över hela västvärlden känner hur scenen har börjat gunga under fötterna. Jerry Seinfeld har slutat uppträda på universitet för att han är trött på alla överkänsliga reaktioner. En annan blev ivägföst från scenen för sin ”respektlöshet”. En tredje blev ställd inför hotet att få sin Netflix-serie inställd om han inte bad om ursäkt för att han sagt ordet ”efterbliven” (retarded). I Storbritannien blev en komiker strax före jul avkrävd en skriftlig försäkran om att inte kränka någon innan han fick uppträda. John Cleese (”Monty Python”, ”Pang i bygget”) tänker emigrera för att han inte står ut med debattklimatet i sitt hemland.
Historikern Niall Ferguson menar att vi börjar få ett medeltida samhälle, ett där den enskilde för första gången på flera århundraden upplever sig helt utelämnad åt en slumptillvaro som när som helst kan krossa en.
I Sverige har borgerligheten i hög grad varit passiv eller medskyldig till den här utvecklingen, och på ett sätt som påminner om den ständiga reträtten inför högskattestaten. Men det här har gått mycket fortare, sannolikt på grund av dess trygga fixering vid konkurrenskraft och rädsla för att någon kan tycka att man låter reaktionär. Men förr eller senare kommer även sådana borgerliga personer bli besvärade av alla snaror som hela tiden stramas åt. Och det kommer bli uppenbart även för dem att frågan om vem som är liberal eller konservativ inte betyder ett dugg för den nya polisiära vänster som patrullerar offentligheten.
Yttrandefriheten är ingen ”fråga”. Den är ett grundvillkor för att idéer skall brytas över huvud taget. Till skillnad från det socialistiska hotet mot demokratin är den nya självcensuren knappt synlig. Men politisk korrekthet har för länge sedan passerat den gräns då den var ett irritationsmoment till att uppträda som ett giftmoln under vilket centrala västerländska värden förkvävs. Det är i det svavelosande schaktet konservativa och liberaler måste in – tillsammans.
