Makten och skogen
I tisdags lanserade Dagens Industri sin nya satsning ”Hållbart Näringsliv”. I samband med det hölls även ett panelsamtal med bland andra miljöminister Karolina Skog (MP). Hon kritiserade då, rätteligen, den hårda ton som kan förekomma i debatterna om skogen: ”Jag är chockad över tonen i debatten.”
Uttalandet vittnar också om Miljöpartiets ovana vid att regera. Det finns fortfarande en självbild hos Miljöpartiet som gräsrotsrörelse, något man också gärna lyfter fram. Det finns inte på radarn att man själv skulle kunna vara en del av den makt under vilken den lilla människan kommer i kläm.
Skogsindustrin upplevs som den stora och inflytelserika makthavaren; till skogens undsättning kommer de ideella krafterna - naturvårdsaktivisterna.
Men den bilden kan vändas upp och ned. Skogs kritik kan i hög grad riktas mot de aktörer som gör det allt svårare för skogsbrukare att göra sitt jobb. Mycket onödigt bekymmer åsamkas skogsägare av såväl aktivister som myndigheter.
Hälften av svensk skog ägs av enskilda skogsbrukare, privatpersoner, inte av stora aktörer. Flera är familjer som har ägt, brukat och levt av skogen i flera generationer. De besitter en djup kunskap om den miljö de levt i samklang med under lång tid, och har ett intresse av att fortsätta sköta och vårda sin skog. Både för skogsmarkens egen skull, men även så att man har något att ge vidare till nästkommande generation.
Detta arbete försvåras av bland annat aktivister som undersöker om marken är sådan att den eventuellt kan klassas som en nyckelbiotop. Det innebär att där ”kan förväntas förekomma rödlistade arter” som Skogsstyrelsen formulerar det. Då kan Skogsstyrelsen förmås genomföra en så kallad nyckelbiotopsinventering. Skulle marken sedan klassas som sådan, så blir skogen nästan omöjlig att sälja - eftersom många skogsbolag är bundna till att ej köpa träd från nyckelbiotoper. Plötsligt blir då den mark som kanske har försörjt en familj i mer än hundra år, helt värdelös.
I det ovan nämnda panelsamtalet påpekade Anna Ryott, vice vd för Norrsken Foundation, att hållbarhetsfrågor har blivit en alltmer integrerad del av svenska företags verksamhet. I anslutning till det kan man påminna om att många skogsbrukare anstränger sig hårt för att vårda naturlivet i sina skogar: man sätter upp fågelholkar för att gynna fågellivet, låter särskilda träd stå kvar vid röjning - vilket i sig är av godo för vissa rödlistade arter - och så vidare.
Att av miljöskäl sätta käppar i hjulen för skogsägarna, när de själva har både intresse av att vårda skogen samt den lokala kännedom som krävs för att göra det på ett rimligt sätt, kan även få oanade konsekvenser. Som när en under tio generationer familjeägd naturskog i Hälsingland tvångsinlöstes av staten för att bli till naturreservat. Resultatet? Skogen har blivit en, med den tidigare ägarens ord, ”trädkyrkogård med döda eller döende träd.”
Det finns alltså goda skäl att ompröva föreställningarna om vem som har vilken roll i maktförhållandet mellan skogsbrukare, stat och aktivist. Och vem som egentligen gör mer för att vårda skogen.
