När det flaggas för Andersson

”Ursvenskt är bara barbariet. Resten har kommit utifrån”, förklarade till exempel dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt när han ville försvara den då öppna migrationspolitiken. Och så har det fortsatt. Tanken att det inte finns någon svensk kultur var en given beståndsdel i den åsiktskorridor som nu krackelerat.

Men skiftet skedde inte över en natt. När Kristdemokraternas Ebba Busch dristade sig till att slå ett slag för svenska värderingar under Almedalsveckan i Visby för några år sedan sågs det närmast som chockerande. Att hon hade mage att framträda invid den svenska flaggan noterades också med högstämd oro.

Nu är det 2024. Och Magdalena Andersson, partiledare för det parti som alltjämt håller rekord i rasismanklagelser, förklarade under just Almedalsveckan att ”svenska flaggan skall vaja på varje torg i Sverige”.

Man skall ju inte baxna. Så här är det när konsensus vänder i Sverige. Men den svenska åsiktskulturen är sannerligen speciell. Det visste nog även Tegnér.

Men Andersson lämnar det inte vid det utan tar ett helt eget grepp. Hon tillmätte svenska flaggan attribut ingen hittills har hört talas om i sådant sammanhang: ”Flaggan är en symbol för att de samhällsproblem vi har i dag inte kan lösas med skattesänkningar, privatiseringar och liberalisering. De kan bara lösas genom att politiken och det gemensamma kliver fram.”

Det är svårt att skriva det på ett annat sätt än att det är helknasigt.

Men låt oss försöka: Flaggan kan inte vara en projektionsyta för partipolitisk policy. I så fall vore den helt trivial eftersom det finns mängder med partier och oändlig mängd politiska program som skiftar med tiden. Flaggan är faktiskt det motsatta; en symbol för de nationella värden som existerar oberoende av de värdekonflikter som politiska intressen trummar fram. Man kan till och med hävda att det är den huvudsakliga symboliken.

Vad Andersson och Socialdemokraterna försöker göra här är fånigt och tjafsigt. Hon framhåller att flaggan skall utstråla gemenskap men vet ju mycket väl att hennes anbefallda symboltolkning är avståndsskapande.

Är det bra att landets största parti tycker att flaggan skall vaja på varje torg? Ja, förstås. Det är ett stort steg fram från ”det var så här det började på trettiotalet”-retoriken som annars omgett vänsterns synpunkter i det här frågekomplexet. Men att rörelsen inte kan ske under mindre genanta former än så här är ändå lite tröttsamt.