Politik för vindkraft såväl som kärnkraft
I det perspektivet är det embryo till förslag som ligger på regeringens bord en rimlig avvägning. Kommunerna får behålla sin vetorätt över framtida vindkraftetableringar, samtidigt ska närboende i vissa fall kompenseras av verksamhetsutövaren och kommunerna får också ekonomisk ersättning.
Så kan energipolitiken bättre förankras hos dem som berörs. Att det finns ett stort missnöje med etableringar av som de kallas med en förskönande omskrivning vindkraftparker – när det i själva verket rör sig om industriområden – är inte ett utslag av politisk populism utan en naturlig konsekvens av att energipolitiken handlat så lite om just energi. Man har i beslutsprocessen helt enkelt utgått från att kommuner ska säga ja till etableringar trots nackdelarna. Men den frekventa användningen av det kommunala vetot, från kommuner med olika politiska styren, vittnar om att det lokala motståndet har utvecklats till en slags demokratifråga.
För det första ligger i det kommunala motståndet ett slags rättviseaspekt kopplad till det som inom statsvetenskapen kallas stad-land konflikten. Landsbygden och mindre kommuner får bära kostnaderna av en energipolitik som inte går ihop. I ekonomiska termer handlar det om att bygder blir mindre attraktiva, för boende och kanske för turism. I känslomässiga termer om att den vindkraftpositiva opinionen i storstäder inte dagligdags berörs av kraftslagets nackdelar utan att den skjuter över baksidorna – än en gång – på landsbygden. Emotionell är också känslan av att skogsbruk och jordbruk regleras hårt. Att expandera är svårt. Att omvandla levande skogar till sterila produktionsområden för vindkraft uppfattas som lättare.
För det andra är frågan mer än av symbolisk natur. Om det är bingo för en markägare att upplåta mark till vindkraftsindustrin hör närboende till de stora förlorarna, särskilt i befolkningstätare södra Sverige. Det är sjunkande värden på fastigheter, det är buller och skuggor från rotorbladen.
Därför är kompensation till närboende minst lika viktigt som pengar till ja-sägande kommuner. Att kommuner får intäkter är ju inte samma sak som att de drabbade gottgörs. Men att kommuner inte bara får en nota i termer av förfulning utan också intäkter från kraftproduktionen som annars skulle gå till staten ter sig som logiskt.
”Invändningen mot att kommuner ska få ersättning brukar koka ned till att med samma logik ska kommuner med vattenkraftverk kompenseras ekonomiskt.”
Landsbygdens och Småortssveriges invånare är också väl medvetna om behovet av mer el. Arbetsmarknaden domineras av elintensiv verksamhet, som industri och jordbruk. En energipolitik som inte tvingar på kommuner etableringar utan istället erbjuder dem möjligheter har därför större möjligheter att accepteras av de som berörs. Det är att svara för en energipolitik som också handlar mer om energi än strategisk politik. Regeringspartierna kan därför leva med att att oppositionen hävdar att den tvingas anpassa sig till verkligheten och byta politik. God pragmatism är inte fel.
Och till skillnad från oppositionen har nu regeringspartierna nu en politik både för vindkraft och för kärnkraft.
