Sharia i domstolen

Ebtisam Aldebe (C) har varit politiker för Centerpartiet i tre mandatperioder och kandiderade i senaste valet till riksdagen för partiet. Hon fick som nämndeman i Solna tingsrätt makt att tillsammans med en lagfaren domare och tre andra nämndemän avgöra ett rättsfall där en man med irakiskt ursprung stod anklagad för att ha misshandlat sin fru. De var gifta enligt sharialag men inte svensk lag.

Aldebe och den andra av nämndemännen som tillsatts via Centerpartiet enades kring att mannen skulle frias då han kom från en finare familj än kvinnan. I domskälen står att läsa:

”Det normala i ”dessa kretsar” är vidare att en kvinna berättar för släkten att hon blir misshandlad om hon blir det så att saken kan lösas inom familjen. Det faktum att kvinnan inte sagt till hans släktingar att han slog henne, utan i stället anmälde det till polisen, minskar hennes trovärdighet ytterligare. Mannens familj verkar vara en bra familj, till skillnad från hennes, vilket också har betydelse för bedömningen av skuldfrågan.”

Saken blir värre av att myndighetspersoner framställs som mindre pålitliga än anhöriga:

”Åklagarens vittnen har inte själva bevittnat händelsen utan bara återgett det kvinnan sagt till dem. Det är heller inga vänner eller närstående till henne som vittnat utan bara ”myndighetspersoner”, vilket minskar deras utsagors bevisvärde.”

Upprördheten kring fallet har varit stor. De som kommer med förslag har huvudsakligen siktat in sig på att nämndemannasystemet borde avskaffas. En av dem är försvarsadvokaten och Aftonbladetkrönikören Viktor Banke som lyckas med konststycket att ignorera att det i detta fall handlar om någon som försöker underminera rättsstaten snarare än en nämndeman som har svårt att sätta sig in i omständigheterna i ett omfattande ekobrottsmål. Han är dessvärre inte ensam i att försöka ignorera det uppenbara, något som riskerar att förvärra problemen.

Rättsstaten kan hantera detta. Målet har överlämnats till hovrätten och kommer att prövas utifrån svenska lagar. Problemet ligger på en annan nivå. En politisk sådan.

Systemet med nämndemän är en institution med gamla anor. Det går ut på att människor skall dömas av sina likar. Betrodda personer ur allmänheten hämtas nu via partierna som är tänkta som sållningsinstrument. Samma system gäller för kommunala nämnder. Dessa personer utses av kommunfullmäktige på förslag av partierna. Ofta är det medlemmar som upptar platserna men ideologin får under inga omständigheter färga besluten.

Det visar sig att Aldebe suttit i socialnämnden för Solna kommun och haft inflytande just över den typ av känsliga familjesituationer som hon verkar intresserad av att styra. Hur många barn har hon dömt till psykisk och fysisk terror för att upprätthålla fasaden av lyckliga familjer i ”dessa kretsar”?

Hon har också suttit i Migrationsdomstolen och där avgjort minst tre fall där personer som lämnat islam nekats uppehållstillstånd.

Hennes man Mahmoud Aldebe, generalsekreterare för Sveriges muslimska förbund, uttalade i samband med skandalen kring Migrationsdomstolen närmast konspiratoriska teorier om att personer ”tvingas” till dop i kyrkor för att få stanna i landet. Han meddelade också att han skickat brev till kristna församlingar där han begär att ”aktiv kristen mission måste upphöra omedelbart.”

Hur kommer det sig att islamister kommit åt dessa positioner? Det handlar om girighet från det svenska partiväsendet. Från nittiotalet och framåt har svenska partier accepterat eller sökt upp personer som menar sig företräda religiösa eller etniska grupper. Så sent som för två år sedan briserade detta hos Miljöpartiet när bostadsminister Mehmet Kaplan och påläggskalven Yasri Khan fick lämna politiken sedan deras tolkning av muslimska uttryck kommit på kollisionskurs med partipolitikens krav på demokrati och jämställdhet.

Inom Centerpartiet har man haft kännedom om Aldebes engagemang för sharia åtminstone sedan 2008. Ändå har man inte gjort något för att utesluta henne. Antagligen har hennes medlemskap och roll i partiet inneburit många extra röster för partiet. Man får hoppas att sådana överväganden inte fanns i bakgrunden när partiet 2013 tyckte att det kanske kunde vara lämpligt att tillåta månggifte.

Svenska partier måste se till så att man inte härbärgerar islamister. De måste också se till så att skillnaden mellan det förra och muslimer görs tydlig. Det vore en konkret integrationsåtgärd. Istället har man vänt bort blicken för att vinna säkra röster och därmed skickat signaler både till islamister och muslimer om att det är så samhället fungerar, att man inte måste acceptera allas lika värde för att vara en del av makten i Sverige.