Staten bättre än status quo för sjukvården
En inte alltför djärv gissning är att utredningen landar i att bevara status quo. Kristdemokraterna är det enda parti som talar om ett förstatligande och som tidigare folkpartiledaren Lars Leijonborg konstaterar i nya numret av Frisinnad Tidskrift är ”Region-Sverige starkt representerat i utredningen”. Med all respekt för integritet och politiskt mod hos ledamöterna förefaller det otroligt att tro att regionpolitiker som talar om förankring anpassning och lokalt engagemang ska föreslå att regionerna ska lämna över sjukvården till en statlig myndighet med styrelse och generaldirektör.
Problemet med dagens regionala organisering av sjukvården är att såväl politiker som medborgare förväntar sig att staten har det yttersta ansvaret för verksamheten. När regeringen fattar beslut om särskilda extra statsbidrag till regionerna är reaktionen att anslaget är för litet.
En fråga är vilket syfte regionerna har när de konstant är i behov av högre statsbidrag. Man brukar tala om en hög centraliseringsgrad när kommunernas verksamhet helt eller delvis finansieras med statsbidrag. Kraven på nya pengar vid sidan av gängse statsbidrag och utjämningsbidrag visar att det råder en stor osäkerhet om vem som ytterst har ansvar för sjukvården, staten som styr riket eller regionerna med grundlagsfäst självstyre och egen beskattningsrätt?
Finansiering brukar vanligen hänga samman med inflytande och kontroll. Olika regeringars ambition att flytta över resurser från slutenvård till öppenvård får sägas ha misslyckats. Det kan tolkas som att staten och regionerna drar åt olika håll när det gäller hur sjukvården rent praktiskt ska organiseras.
Till bilden hör att regionernas regleras av strikta budgetkrav när det gäller den ekonomiska hushållningen. Men att staten ska kompensera regionerna med medel när de riktlinjer staten sätter upp inte följs - och när regionernas verksamheter är svåra att analysera och utvärdera - måste ses som något av ett systemfel.
”I teorin brister således den modell vi har i dag.”
I teorin brister således den modell vi har i dag. Till det kan läggas att med 21 regioner så kommer utfall och kvalitet bli olika samtidigt som det finns ett politiskt och folkligt krav på likvärdig vård i hela landet.
Frågan om statligt eller regionalt ansvar handlar i grunden också om det är lokalt valda politiker eller en statlig myndighet med en generaldirektör som ska styra över sjukvården. I debatten har många tittat på följderna av ökat statligt styre över sjukvården i Norge och Danmark. Myndigheten Vårdanalys presenterade häromdagen en studie som visar att hälso- och sjukvården utvecklats positivt i båda länderna, såväl vad gäller tillgänglighet som produktivitet. Men att de goda resultaten också kan förklaras med bland annat medicinska framsteg.
I vart fall talar erfarenheterna från Norge och Danmark inte emot ett ökat statligt ansvar för sjukvården.
Och vart landar då Lars Leijonborg vars parti försvarar dagens organisering av sjukvården?
Jo i att ”bevisbördan just nu vilar tyngst på försvararna av status quo”.
