Ungdomsförbund - nej tack?

”Jag tänker att demokratin är ifrågasatt och att det måste göras mer för att engagemanget ska höjas” säger till exempel professorn i statsvetenskap Erik Amnå apropå MUCF:s siffror. Han ”tänker” alltså att demokratin är ifrågasatt. Han varken tror eller anser. Det vore för substantiellt. För det finns – inga belägg.

Ändå efterlyses något som måste ”göras mer”. Vad detta ”göra” skulle vara förutom nya kampanjer, naturligtvis utförda av skattefinansierade institutioner, precis som ungdomsförbunden, är oklart.

Låt oss göra tankeexperimentet att ungdomsförbunden försvann. Vad skulle hända? Tillströmningen till moderpartierna skulle inte påverkas nämnvärt. Vad som skulle hända vore att den del av tillströmningen som bestod i en politiskt professionaliserad kår skulle upphöra. Man skulle inte få de som drillats i mötesteknik, intriger och politisk debatt under unga år och som skaffat sig inte bara politiska utan även sociala positioner i falanger och parbildningar. Sådana som investerat så mycket tid och kraft att politiken nästan tvunget blivit en karriärväg.

Skulle det vara en förlust?

För all del. Det finns mycket gott också. En ungdomsförbundare har erfarenhet, god samhällskännedom och är i bästa fall helt enkelt konstruerad för att klara av livet som politisk beslutsfattare. Alla är inte gjorda för det. Men så här pass i den moderna demokratins utveckling måste man ändå tillstå att det kommit att bli ett problem för västvärlden med en politisk elit som är så pass inåtvänd som den är.

Att ungdomsförbundens stora tapp för några år sedan skedde i samband med att massivt medlemsfusk uppdagades säger en del i det avseendet. Och alltjämt har ingen blivit lagförd för detta. Tvärtom, en av huvudpersonerna i den dåvarande anklagelsestormen sitter i regeringen som civilminister och heter Ardalan Shekarabi.

Ungdomsförbunden tillför kanske fortfarande så mycket att deras fördelar för systemet överväger. Men deras medlemstal är sannerligen inget kvalitetsmått på tillståndet för demokratin.