torsdag 29 juli 2010
torsdag 29 juli 2010
Kultur 2008-09-25 | Uppdaterad 2008-09-25
Ljudlandskap. Ur elva stuprör strömmar brummande ljud som rummet att vibrera.
Inverterat ljudlandskap
n Av: Åsa Stjerna
n Var: Växjö konsthall
n När: Till den 19 oktober
Gå inte på konsthallens vernissage ikväll, höll jag på att säga. Jo, gör det! Gå dit och möt Åsa Stjerna och hör henne berätta om sina annorlunda ljudlandskap. Men lova att gå dit minst en gång till, en dag då det inte minglas, skålas i cider och trippas i högklackat på parketten. Utställningen kräver nämligen ett visst mått av tystnad för att komma till sin rätt. Först när det störande bruset runtomkring har minimerats kan öronen slappna av och ta till sig de dova tonerna.
Utifrån ser det ut som om utställningen ännu inte kommit på plats, den är så diskret att man knappt märker den. Elva svarta stuprör sitter utspridda i lokalen, vardagsföremål man vanligtvis inte tittar åt och än mindre stannar och lägger örat emot. Men härinne får man det. Man ska det. Det strömmar ett brummande ljud ur dem, en låg bordunstämma som får rummet att vibrera. Grundtonen är gemensam för de elva metallrören men i vart och ett finns egna variationer, subtila skillnader som bara uppfattas om man står riktigt nära. Helst med örat tryckt mot plåten för att riktigt komma i samklang med ljudvågorna.
Åsa Stjerna (född 1970) bor och verkar i Stockholm. Hon använder ofta fotografi och ljudinspelningar som uttrycksform, därför att de utgör fragmenterade avbilder av verkligheten, både platser och skeenden. Till installationen Inverterat ljudlandskap har hon spelat in ljud genom befintliga stuprör runt om i hemstaden. De har sedan mixats i en knappt timslång loop där en grundton ljuder hela tiden, med mindre variationer. När detta sedan spelas upp genom andra stuprör förvrängs förstås ljudet ytterligare, en ny dimension läggs till de verkliga upptagningarna. Ljudet brummar, sorlar, vibrerar och ibland hörs droppandet av regn i rören. Volymen växlar, håller sig på en lagom behaglig nivå för att ibland växa till plötsliga crescendon när en motorcykel eller bil drar iväg.
Men den som väntar sig få höra tjuvlyssnade konversationer mellan omedvetna stockholmare lär bli besviken. Inga fnittriga tonårstjejer som skvallrar om kompisarna och inga gamla gubbar som gnäller på busshållplatsen. Nej, inga lättköpta FRA-poäng här inte. På sin höjd kan jag urskilja ett gäng skränande måsar som drar förbi och någon som ropar till. Tror jag, men man kan inte vara säker.
Fastän installationen bygger på artificiella ljudupptagningar från urbana rum går det inte att komma ifrån den paradoxala känslan av naturnära fenomen. Det lågfrekventa ljudet blir en avlägsen valsång, hundra diggeridoos i kör, eller ett urväsens primitiva kommunikation med omvärlden. Så rofyllt är det i konsthallen. Stämningen är suggestiv och får mig att tänka på filmen Koyaanisqatsi (Reggio, USA 1982), med musik av Philip Glass. Den är ett märkligt epos som skildrar just kontrasten mellan människan högteknologiska stresstillvaro och naturens stillsamma kretslopp.
Som sagt, utan störande kringljud frammanar Stjernas installation en skön stämning, som framför allt är en rumslig upplevelse. Att lyssna på havets brus i en snäcka är en klassiker, men här kan man lägga örat mot ett stuprör och ta in Stockholm. Eller vad det nu är man hör. Din egen tillvaro betraktad genom ett periskop kanske? Avgör själv.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (22 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
