”Jag har inte bara överlevt i sju år, jag har verkligen levt”

”Det är lätt att glömma bort vad man fått när man kämpar för mer.

Efter min transplantation 2010 pratade min bror med läkarna som sa att livslängden på transplanterade lungor var ca 20 år. Eller det är ingen direkt exakt ålder men den som levt längst var det då 20 år. Min bror var upprörd. Han ville ha mer.

Jag fick 7 år. Visst låter 20 år bättre än 7år. 20 år istället för att vara döende idag.

Men jag har fått så mycket under denna tid. 7 år längre än vad min förra sjukdom tillät.

Jag har fått se min ena bror bli pappa. Han har nu 2 underbara söner. Jag har sett min syster få en dotter. Jag har sett resten av mina syskonbarn växa till att bli egna individer med personligheter. Helt otroliga vänliga underbara minimänniskor.

Jag fick chansen att vara vuxen. Jag var inte längre bunden att bo nära eller med mamma. Jag var fri. Jag vågade t.o.m åka iväg utomlands. Med min bästa vän.

Jag kan fortfarande blunda och känna känslorna som gick igenom mig den dagen vi bokade resan. Vi satt på gräsplätten och sa att vi borde åka till något land. Bara vi två. Som så många gånger men denna gång sa vi ”nej, nu kollar vi biljetter, första bästa tar vi”. Vi gick in till soffan och kollade. ”Kanarieöarna 2 veckor, ospecifikt boende”. Första bästa sa vi ju och 2 dagar senare satt vi på ett flyg. Vi tillbringade dagarna vid poolen. Vi umgicks. Inget internet. Bara vi två. Bästa vänner som njöt av vädret, vattnet och komma ifrån vardagen. Vi pratade då mycket om att ta en språkkurs utomlands.

Två månader senare frågade jag om vi skulle göra det men min bästa vän kunde inte lämna jobbet. Så jag kollade, och bokade. 1 månad senare stod vi på flygplatsen. Min bästa vän kramade om mig och sa att hon var stolt över mig och att jag klarar av att göra vad som helst bara jag kämpar. Hon sa att hon finns här med öppna armar om jag ångra mig och att det var okej att komma hem om det inte kändes bra.

Jag hade något fruktansvärt kul i Barcelona. Jag bodde med fem underbara tjejer. Min bästa vän hälsade på. Min lillebror också. jag har minnen från varje dag där. Jag verkligen njöt av livet där.

Sjukhuset här fick kontakt med en läkare där så att mina blodprover sköttes. Jag kommer aldrig kunna tacka läkarteamet nog för att de gjorde detta möjligt för mig.

Jag har fått chansen att köpa mig min egna lägenhet. Jag har hjälpt flera hundar och dess ägare. Jag har även blivit med två nya hundar, uppleva livet utan rädslor och jag har fått känna mig självständig.

Jag har inte bara överlevt i sju år, jag har verkligen levt. Idag skänker jag en extra tanke till min ängladonator. Du gav mig livet efter du mist ditt. Tack ♥️”

Fotnot: Bloggen hittar du på http://nouw.com/mariamartin