Ny Kepler med extra allt

Den nionde boken om poliserna Joona Linna och Saga Bauer bygger vidare på händelser i tidigare böcker, framför allt ”Sandmannen” och ”Lazarus”. Våra huvudpersoner kämpar fortfarande med efterdyningarna av konfrontationerna med den manipulative seriemördaren Jurek Walter, när en kollega blir skjuten och bortförd. Snart visar det sig att hoten på ett vykort Sara Bauer fått tre år tidigare är på väg att slå in. En ny seriemördare härjar, någon bara Saga ska kunna stoppa. Misslyckas hon blir även Joona Linna mördarens offer.

”Spindeln” är en klassisk seriemördarthriller där en hyperintelligent mördare leker med polisen, har sitt tydliga modus operandi och en komplicerad plan för det som ska ske. Kepler låter dock inte sina seriemördare drivas av någon närmast metafysisk ondska, utan kretsar ständigt kring frågan om varför monstret blev monster, så även denna gång.

Intrigen och karaktärerna rör sig bortom det rimligas gränser, men på många sätt är ”Spindeln” ändå en obehagligt realistisk bok. Som gammal hästtjej kan jag visserligen störa mig lite på en del beskrivningar i det inledande stallkapitlet, men det råder det ingen tvekan om att Kepler över lag är extremt noga med sin research. Här presenteras detaljer och kunskaper från många skilda områden.

Realismen tar sig också uttryck i kalla skildringar av resultatet av det mest fruktansvärda våld. Även om författarna inte frossar i detaljer är det omöjligt att värja sig från de bloddrypande scenerna. ”Splatter” och ”gore” är termer som känns relevanta i sammanhanget.

Det är härligt att återse Saga Bauer och Joona Linna, och det enda som stör mig lite är författarnas oförklarligt nitiska redovisande av hur varje ny gestalt som introduceras ser ut och är klädd. Till sist minns jag inte hur någon ser ut. Men det är en petitess, och för den som inte har alltför känslig mage är ”Spindeln” ett välskrivet, underhållande och actionfyllt äventyr, en mördarjakt med stora känslor, högt tempo och mycket på spel.