Hennes pappa gav liv åt fem andra personer
Det var en augustieftermiddag för sju år sedan. Madelene Johannisson befann sig på semester i Edsbyn med sin familj. Mobiltelefonen ringde och det var Madelenes mamma som lämnade det chockartade beskedet. Hennes far Yngve Tellander, 72, hade fallit ihop vid traktorn när han skulle i väg och vända hö.
Ambulanspersonal anlände och konstaterade genast att det var allvarligt. På Växjö lasarett visade det sig om att det var en kraftig hjärnblödning som pappan hade drabbats av.
Hennes mamma och bröderna anslöt till sjukhuset.
– Jag förstod att det var på allvar. Efter mamma hade ringt mig ringde jag till sjukhuset och blev kopplad till ansvarig läkare som beskrev läget. Det var inte aktuellt med operation vid neurokirurgen i Skåne. Istället fick jag rådet att bege mig hem så fort som möjligt och att man skulle gör allt för att hålla pappa vid liv.
Den 70 mil långa resan från Edsbyn till Växjö blev väldigt speciell, förklarar Madelene Johannisson. Hon och hennes man sträckkörde och de två barnen som var åtta och nio år gamla fanns också med i bilen.
Det stod ganska snart klart att pappans liv inte gick att rädda. Hjärnblödningen var så omfattande.
– Mina tankar om organdonation kom tidigt upp och jag ställde frågan till läkaren på sjukhuset om det var möjligt.
Madelene Johannisson är sjuksköterska till yrket och har tjänstgjort många år på medicinkliniken och även dialysavdelningen. Hon har mött patienter som väntat på nya njurar och de som haft möjligheten att ta emot ett organ. När hon utbildade sig till sjuksköterska engagerade hon sig i frågan och tog ställning för organdonation.
– Läkaren jag frågade nämnde att man inte brukar fråga anhöriga om inställningen till donation i så tidigt skede. Man väntar till efter att han gjort två undersökningar av hjärnan.
Hennes bröder och mamman var först lite tveksamma till donation, men mycket för att man inte förstod vad det innebar. Donation var inget man aktivt hade pratat om i familjen. Däremot kände Madelene Johannisson, även henne mamma, till sin fars inställning i frågan. Pappan hade fyllt i ett donationskort.
– Han ville donera alla organ utan hjärtat.
Att hennes far Yngve var så positiv till organdonation var inte något som förvånade.
– Pappa var en så givmild människa hela livet. Han ställde upp för alla, hjälpte till åt både släkt, vänner och grannar. Om det var någon som var villig att skänka sina organ efter döden så var det pappa.
Allt gick så fort. Från det att hennes pappa hade varit vid full vigör och arbetat på gården. Tills det att han segnade ned, fördes med ambulans till sjukhuset och snart skulle förklaras som hjärndöd. Han hade inte haft några sjukdomar tidigare. Tvärtom, han hade varit ovanligt frisk, förutom knä- och höftledsförslitningar som ofta drabbar lantbrukare. Klockan halv tio på morgonen, mindre än ett dygn efter insjuknandet, dödförklarades hennes pappa.
– När han låg där i respiratorn såg han så levande ut. Men han fanns där bara som ett skal.
Hon ger beröm åt personalen och den ansvariga läkaren på intensiven.
– Jag är så imponerad och djupt tacksam över hur de jobbade. De mötte oss så väl och talade med oss alla med stor respekt. Inför alla barnbarn som var där, till mig, mina bröder och mamma.
Det är viktigt att personalen är tydlig och rak i sin kommunikation när sådant här inträffar, betonar Madelene Johannisson.
– Man kände sig så trygg med personalen.
Efter att beslut togs om att hennes far skulle donera sina organ skedde allt väldigt snabbt. Madelene Johannisson och den ansvariga läkaren fyllde i en rad dokument och därefter kunde familjen lämna sjukhuset. Transplantationsteam anlände till sjukhuset efter kort tid. Båda njurar, en lunga, bukspottskörtel och en bit av levern avlägsnades från kroppen.
– Sent samma kväll ringde en sjuksköterska upp till min mamma och berättade att operationen var klar.
På förmiddagen dagen efter åkte familjen tillbaka till intensiven som såg Yngve Tellander för sista gången.
– Han var iordninggjord med vit skjorta. Allt var så så stilla och vi tog ett sista farväl. Det var fint.
Efter pappans död har frågan om donationer uppmärksammats allt mer i hennes släkt och bland vänner.
– Jag vill uppmana alla att vara aktiva och ta ställning till organdonation. Det räddar liv.
