Vi får kontakt med varandra via sociala medier. Richard Larsson har skött sig bra de senaste två åren. Därför har han förflyttats från säkerhetsklass 1 till 3. Det innebär att han har fri tillgång till internet och andra kommunikationsmedel.

– Jag spelar tv-spel, ser på serier och går och lägger mig när jag känner för det. Det är nästan som ett lyxhotell, säger han och ler snett.

Annat var det i början. Då ”förvarades han”, som han uttrycker det, på avdelningen med säkerhetsklass 1. Där fanns ingen frihet. Ingen kommunikation med omvärlden. Ingen frigång. Inga aktiviteter. Bara förvaring. Höga doser av neuroleptika, en antipsykos-medicin, gjorde honom oändligt trött och slö.

– Om jag vägrade ta medicinen så kom insatsstyrkan, som vi kallade personalen för, och tog en till tekniska rummet. Där blev man tvångsinjicerad.

På avdelningen med säkerhetsklass 1 satt den då 19-åriga Richard tillsammans med vuxna mördare och våldtäktsmän.

– I början var jag rädd. Men sedan blev jag god vän med flera mördare. De är också människor.

Det värsta med att sitta på rättspsyk, menar Richard, är att man sitter på obestämd tid. Var sjätte månaden omprövas domen. Ovissheten kring straffets längd är svår att bära. När kan han börja på nytt? För han har många drömmar och planer för sitt liv.

– Jag vill skaffa ett hus på landet och mecka med bilar. Jag älskar bilar.

Samtidigt har rättspsyk räddat hans liv. Här har han lyckats bli fri från drogerna och livet har lugnat ner sig.

– Att leva ett kriminellt liv är ett val man gjort, men man kommer aldrig därifrån levande. Antingen tar man en överdos eller så blir man fimpad av fiender. Alternativet är att man får ett långt straff.

Vi sitter i ett andefattigt besöksrum. Utanför står en vakt. Som alla andra besökare har jag fått ett larm. Ett tryck bort och hela avdelningen kommer rusa till besöksrummet. Men det behövs inte. Richard är en samlad man som är angelägen om att berätta sin historia från sitt perspektiv. Han vill få upprättelse efter ett helt liv med känslan av att vara missförstådd. Därför berättar han nu, välformulerat och eftertänksamt, om hur allt gick snett.

Allt började redan på förskolan. Rickard växte upp i Växjö och var ett utåtagerande barn. Han kunde få våldsamma utbrott och riva klassrummet. Som 8-åring fick han diagnosen Adhd. Några år senare bekräftades även att han hade autism. Samhällets resurser sattes in på ett tidigt stadium. Elevassistenter och kontakter med BUP. Trots det, utsattes han under hela skolgången för svår mobbing. Richard upplevde stor ensamhet och utanförskap, vilket triggade hans våldsamma beteende. Han tvingades byta klass och skola många gånger. Men de nya miljöerna innebar bara ny mobbing som Rickard reagerade på med ännu fler våldsamma utbrott.

– Båda mina föräldrar är poliser. Jag är familjens svarta får, konstaterar han lakoniskt.

I gymnasiet började Richard må sämre. Skolarbetet blev lidande och han isolerade sig allt mer från omvärlden.

– Det var då jag började få black-outer, psykoser, och skickades till BUP. Men jag lades aldrig in.

På gymnasiet fick han sin första dom, brott mot knivlagen. Han blev avstängd från skolan.

– Det var så orättvist. Jag hittade en kniv utanför klassrummet och lämnade in den till lärarna. Men klasskompisarna sade att det var min kniv och så dömdes jag.

Han bytte till en annan skola. Men nu började han bli alltmer paranoid.

– Det slutade med att jag gick bärsärkagång och hamnade i slagsmål med rektorn. Jag fick tre revben knäckta.

Nu följde fler skolbyten och ny mobbing. Richard mådde allt sämre, blev våldsam och drog på sig fler domar.

Riktigt illa blev det först när han flyttade upp till Norrland. Då var Richard 18 år och hade hoppat av skolan. Det var då som drogerna kom in i bilden. Bensodiazepiner, kokain, amfetamin och cannabis - allt som kunde lindra för stunden. Drogerna blev det som gjorde att bägaren rann över fullständigt. Drogerna och en kärlekshistoria.

– Jag hade vansinnigt starka känslor för henne. När hon gjorde slut, vägrade jag att ge upp. Jag hörde röster som sade att kriminella gäng var ute efter henne. Sedan fuckade jag upp allt. Det blev bara skit av alltihopa.

Richard vill inte berätta om orsaken till att han dömdes till rättspsykiatrisk vård. Men att det blev rättspsyk och inte fängelse, berodde på att han vid 19 års ålder även fick diagnosen schizofreni.

Men domen räddade hans, och kanske även andras, liv.

– Jag har varit rädd för mig själv, för vad jag är kapabel att göra. Antingen den här domen eller ett ännu allvarligare brott, som mord. Det fanns ingen annan utväg.

Richard är eftertänksam när han formulerar sina tankar. Två år på rättspsyk har gett honom mycket tid att fundera på sitt liv. Han är smärtsamt medveten om sina gärningar. Men samtidigt lider han av att känna sig missförstådd och orättvist behandlad. Alla år med mobbing söndrade honom. De många skolbytena förstärkte känslorna av otrygghet och instabilitet. Uppväxten var som en orkan i ständigt ökande hastighet. Det ena drog med sig det andra i en våldsspiral som inte gick att hejda. Adhd och autismen tillsammans med drogerna, den fatala självmedicinering, bidrog till psykoserna.

Och nu sitter han här framför mig och ser lite trött.

– Jag har inget att dölja. Jag vill att alla ska få veta min sanning, vad jag har gått igenom.

Vi avslutar intervjun. Två timmar senare ska vi träffas under Richards frigång utanför sjukhusområdet för fotografering. Men innan vi reser oss vill Richard avsluta samtalet med ett citat av Avicii. ”One day you will leave this world behind. So live a life you will remember”.

– När jag är klar här ska jag leva mitt liv, för då har det bara börjat.