Sara Martinsson: Sara Martinsson: Vi vill inte höra talas om att saker faktiskt inte alltid blir som vi tänkt oss
Jag tänker på detta när jag läser ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig”. Den 32-åriga Amanda Romares debut är just nu allt ”alla” pratar om. Chattprogrammen fylls av fotograferade sidor. ”Du måste läsa det här!”, sedan en rad om hur kärlekssökande i det 21:a århundradet hyvlar ner självkänslan så skoningslöst att den ensamma slutligen blir helt platt.
Mycket har skrivits om hur kärlek i den digitala tidsåldern har förvandlats till en vara. Så många böcker har getts ut på temat att en egen genre uppstått: ”Tinder-romanen”. En typ av litteratur som är motsatsen till romance-romanen, där mannen bara väntar på att få bära hjältinnan hela vägen fram till altaret. I Tinder-romanen är killarna tvärtom alltid på väg ut genom dörren. De sticker i genomsnitt inom halvtimmen efter fullbordat ligg.
På den punkten är Amanda Romares berättelse inte annorlunda. Läsaren får följa hennes sökande efter kärlek under ett år. Hon raggar i barer, i kompiskretsen, på internet. Träffar många nya killar. Men hon ”kommer aldrig till tredje dejten”, som hon uttrycker det. Hennes kärleksliv är som ett dåligt dataspel, där andra bossen är för svår. I bokens dejtingvärld är alla utbytbara. Särskilt Romare, för romanen är till stor del självbiografisk, är utbytbar.
”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” är alltså inte unik som berättelse. Däremot utmärker den sig på många andra plan. I Romares stilsäkra språkhantering, i humorn som blixtrar genom sidorna, får det mörka att snabbt växla till dråpligt för att sedan bli mörkt igen. I den snillrika formen, där misslyckad kontakt på misslyckad kontakt bygger den känsla av oändlig upprepning som är livet för den som är ofrivilligt singel.
”Ofrivilligt” blir också något slags nyckelord i sammanhanget. Vi talar ju så sällan om ofrivillighet. I vår kultur vill vi alltid tro att vi är herre över våra egna öden. Vi kan bli vad vi vill, bo hur vi vill, resa vart vi vill, se ut hur vi vill … Så är en kvinna ensamstående tror vi att hon valt det fria singellivet. Har en kvinna inte fött barn utgår vi från att hon inga vill ha. Vår fantasi rymmer inte längre de skärvor av livet där vi inte har total valfrihet. Vi vill inte höra talas om att saker faktiskt inte alltid blir som vi tänkt oss.
Amanda Romare rör vid detta onämnbara. Skäms inte för att skriva fram det misslyckande som vår kultur betraktar den ofrivilliga som bärare av. Däri ligger den stora styrkan i hennes text. Att den vågar se de delar av livet vi absolut inte kan påverka rakt i ögonen. ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” ger röst till en erfarenhet som ingen fram tills nu klarat av att skildra med sådan precision. Je suis Amanda Romare. Alla singlar jag känner skulle bära t-shirten om den fanns.
