Mun mot mun

Motsatsen till kärlek är ingenting, säger Marie Richardssons karaktär Ewa och orden träffar med våldsam kraft. Karaktärerna i Björn Runges senaste film, Mun mot mun skriker efter kärlek och närhet. Och Runge erbjuder åskådaren hopp i en annars mycket mörk historia.

Som Aimee Mann betydde mycket för atmosfären i Paul Thomas Anderssons Magnolia betyder Ebba Forsberg mycket för stämningen i Mun mot mun. I Runges förra film, Om jag vänder mig om, som det är omöjligt att inte dra paralleller till eller falla tillbaka på, fyllde hon bilderna regissören målade upp med den rätta stämningen. Återigen är hon lyhörd för manuset.

Oskuldsfullheten har för länge sedan försvunnit från Runges karaktärer. Kantstötta av livet blir de tvingade att möta sin ofullkomlighet och det blir ibland plågsamt att tvingas vara med i mötet. Det är dottern Vera (Sofia Westberg) som sedan ett år flytt den omöjliga situationen i familjen och nu lever tillsammans med missbrukaren Morgan (Magnus Krepper) som utnyttjar hennes behov efter kärlek. Det är sonen Joel (Anton Jarlos Gry) som i sin ensamhet antingen dunkar på sina trummor eller spelar schack mot datorn. Det är den yngsta dottern Helene (Magdalena Jansson) som tålmodigt försöker vara sina föräldrar till lags på alla sätt. Det är pappan Mats (Peter Andersson), som bittert ångrar sitt uppträdande och försöker hitta någon slags väg tillbaka till sin familj. Och det är mamman Ewa (Marie Richardsson) som totalt gått vilse i tillvaron och inte ens försöker ställa saker till rätta. De lever i parallella världar, utan att nå varandra.

I Mun mot mun har Runge nått den mänskliga samhörighetens nollpunkt. De dysfunktionella familjerna som står i centrum här sänder ut ångestdrypande orosvågor. Är detta tillståndet i Sverige i dag? Är det så här själlöst bakom varje dörr, sipprar det ut så här mycket ångest från varje människa man möter på bussen eller i kön på affären? Man blir nästan mörkrädd.

Men någonstans greppar Runge efter hoppet. Björn Runge säger själv att om nyckelordet för Om jag vänder mig om var svek är det för Mun mot mun försoning. Och försoning uppnås genom det personliga ansvaret. Man kan inte ansvara för någon annan än sig själv, säger en karaktär. Här kanske Runge för en gångs skull känns lite för tillrättalagd, men samtidigt hade det varit olidligt utan minsta gnutta hopp. Som åskådare griper man tacksamt efter livlinan som räcks ut.

Precis som Om jag vänder mig om hänger Runges film kvar länge i tanken och gnager. Och det är precis så film ska fungera. Fantastisk dialog, inte ett ord för mycket, inte ett ord för lite. Runge visar och berättar precis så mycket han ska, resten låter han åskådaren lista ut eller grubbla över.

Jonas Henningsson

Växjö får vänta på Runges nya film

Två år efter lovprisade Om jag vänder mig om är Björn Runge tillbaka till med Mun mot mun. Den nya filmen är svart. Kolsvart. Om det är kritikerna överens. Men är den för svart eller finns där ett hopp om försoning? Kultursidans Jonas Henningsson blir nästan mörkrädd av en film där "Runge nått den mänskliga samhörighetens nollpunkt", men hittar ändå det hopp som regissören erbjuder.

Mun mot mun, som hade premiär på de stora biograferna på juldagen, är tyvärr ännu inte programsatt i Växjö. Men i väntan på att filmen når hit - eller kommer på dvd - kan man ju alltid botanisera i recensionerna. I Svenska Dagbladet till exempel skriver Jan Söderqvist att Björn Runge sopar mattan med det mesta på repertoaren "i kraft av sitt envisa borrande mot mörkrets hjärta och sin vägran att blunda för vad som än måtte välla upp". Det är stundtals helt makalöst och allt annat än ett regn av guldbaggar över Mun mot mun vore en skandal tycker Söderqvist.

Helena Lindblad ser Björn Runge som ett Sveriges svar på Mike Leigh och Ken Loach. Hon skriver att Mun mot mun är en eländesaria utan motstycke, men också kraftfull och trotsig. "Om jag vänder mig om var fylld av svart humor, även i de mest skoningslösa ögonblicken. I den avskalade Mun mot mun har Björn Runge plockat bort även det distanserande filtret. Men det fungerar ändå. Några enstaka ögonblick tappar den balansen, misär staplas på misär (det låter hjärtlöst, men tanken på en R.E.A-satir dyker ofrivilligt upp). Men jämvikten är ganska snart tillbaka."