Kalas, Alfons Åberg

En av världslitteraturens mest uppmärksammade småkillar fyller 40 år. Alfons Åberg har blivit föremål för totalt 25 böcker översatta till ett 30-tal språk och i en mängd upplagor för en rad andra medier och företeelser. Under året firas jubilaren bland annat med två turnerande teaterföreställningar, en voluminös dvd-box, en avhandling och några nyutgåvor. Häromdagen invigdes en utställning på Stockholms stadsmuseum, som adderar föga till den djupare bilden av Alfons men som likväl fyller ett kärt behov hos de yngre. Den senaste boken kom häromåret, Alfons med styrke-säcken inspirerad av Till vildingarnas land, och i höst kommer ännu en.

Vad är det som gör detta beskedliga ensambarn, uppvuxen med en lika beskedlig pappa, så omåttligt populär? ”Verkligheten är saga nog”, brukar författaren Gunilla Bergström hävda. Och vanligheten lär spela roll, det signalerar bara namnet: på tyska heter han Willi Wiberg, på engelska Alfie Atkins, på walesiska Ifan Bifan. Med få undantag är det sällan några extraordinära situationer som återges. Mycket stammar ur ett barns vanliga våndor: över att somna på kvällen, att börja skolan, spöken, lejon i garderoben eller bara ångesten över att ha tråkigt (Lycklige Alfons Åberg, 1984).

Med sin oförlikneliga kollageteknik, kryddad med knivskarpa detaljer och lyhörda repliker som upprepas och förevigas (”Akta dig för sågen”, som en tidningsläsande pappa upprepar med variationer i Aja baja, Alfons Åberg, 1973), sätter Bergström fingret på vanliga situationer som barnet och föräldern ofta stöter på. Så har Alfons Åberg trots sina världsfrånvända drag utvecklats till en gråhetens trickster som med olika knep tar sig fram i gränslandet mellan vardagseskapism och magisk realism.

Det finns även en rad böcker, faktiskt flera av de bättre, som faller i otakt med dagens pedagogiska mönster. En femårig Alfons som uppvaktar en kedjerökande pappa med ett askfat i Hurra för pappa Åberg! (1993). Eller som en sjuårig Alfons blundar för verkligheten för att behålla sin bästis i Alfons och Milla (1985), hjärntvättad av de tuffa pojkarnas jargong. ”Så klart leker han inte med flickor”, ”tjejerna är tramsiga och fega” och ”de speglar sig och kammar håret”, som ljuder Björn Gustafssons klemande berättarröst i filmen med samma namn. ”Milla är ingen tjej, det är ju Viktors kusin”, räddar sig Alfons, förblindad av hennes påhittiga och ofta pojkaktiga egenskaper. I Alfons ögon blir Milla indirekt, vare sig hon vill eller inte, en tomboy –en pojkflicka som Alfons, krasst sett, lättare kan visa fördragsamhet med.

Även om berättelsens underliggande motiv är pojkarnas enkelspårighet, hur de högljutt framhärdar utan att lyssna på flickorna, är det många som i dag skulle hävda att alltför många stereotypa könsroller befästs för en alltför ung målgrupp.

Milla är för övrigt lite som Alfons hemlige kompis Mållgan, som gör precis som Alfons vill, som en passagerare på ett tåg, som (nästan) alltid finns där men som inte ifrågasätter och säger emot. Är detta den sanna bilden av Alfons: som det ensamma stadsbarnet som inte bara skyr verkligheten utan också i någon mån mänskligheten. I jakten på det idealiska sällskapet blir hans bäste vän könlös eller påhittad.

Jon Asp