Recension: Solsidan
I den svenska filmbranschen klagas det ofta på filmskaparnas brist på kommersiellt fokus – att det görs alldeles för många smala dramer och alldeles för få breda filmer med huvudsyfte att locka publik till biograferna.
Hösten och vinterns svenska bioutbud gör inte mycket för att bekräfta den bilden. Publikfrieriet i filmer som ”Borg”, ”Vilken jävla cirkus” och ”All inclusive” var nära nog totalt. Till och med Ruben Östlund bjöd till, med den – i östlundska mått mätt – lättillgängliga skrattfesten ”The square”.
Och nu kommer en svensk storsatsning i den mest kommersiella filmgenren av dem alla: tv-spinoffen. Det är TV4:s komediseriesuccé ”Solsidan”, om tre par i den snofsiga villaförorten Saltsjöbaden, som har blivit biofilm.
I fem säsonger har vi fått följa paret Anna och Alex (Mia Skäringer och Felix Herngren) och deras parmiddagsvänner – skrytrika Mickan och Fredde (Josephine Bornebusch och Johan Rheborg) och dumsnåla Anette och Ove (Malin Cederbladh och Henrik Dorsin) – genom barnafödande, bröllop och äktenskapliga kriser.
När filmen tar sin början verkar skilsmässan vara ett faktum. Anna har tröttnat på den mesige tandläkaren Alex och har ersatt honom med en spännande ny man, äventyraren David (en långhårig Henrik Schyffert i snickarbyxor). Barnen får bo kvar i villan medan föräldrarna flyttar in och ut, på typiskt 2010-talsmanér. Fredde brottas med sin relation med sin pappa (Sven Wollter) medan Anette och Ove går över alla gränser i jakten efter en spermadonator.
På många sätt känns filmen som ett förlängt avsnitt av tv-serien. Det är rappt och roligt och samtidsorienterat. Under humorn och den dynamiska dialogen ruvar ett mörker, särskilt hos Felix Herngrens Alex – lite gråare, lite sorgligare och helt fångad i sin egen förlamande konflikträdsla.
Det hade varit härligt om filmskaparna hade vågat utforska den där nyskilda skröpligheten lite djupare – i stället krystar man fram en ny flickvän (Frida Hallgren) som quickfix. Kanske vill Herngren och kompani inte skrämma bort biopubliken med en alltför stor dos verklighet.
Karin Svensson/TT
