Skriv som du talar. Del 1

Mot slutet av 1970-talet lanserade Posten kampanjen "Skriv som du talar".

I en tid som präglades av en rädsla för att det skrivna språket höll på att dö ut - att "tv-samhället" och den rörliga bilden skulle ta över - sågs uppmaningen att skriva som man talar som farlig. En hetsig språkdebatt bröt ut. På ett sätt pågår den fortfarande, även om historien kom att ta en oanad vändning.

Skriftspråket fick nämligen en revival som ingen hade kunnat drömma om.

Tack vare internetboomen,

e-posten, mobiltelefonernas sms, chattarna, hemsidorna och bloggarna, har det skrivna ordet blivit vårt absolut viktigaste sätt att kommunicera. Texten har inte bara slagit ut den rörliga bilden, utan ofta också vanliga möten och samtal människor emellan.

Lustigt nog är det just på grund av detta som den verkligt stora striden om språket inletts.

För ju mer ett språk används, desto mer förändras det.

Nordväst om London, alldeles i utkanten av tunnelbanesystemet, ligger en liten lummig stad som heter Watford. De få gånger som staden förekommer i medierna är det i samband med artiklar om Elton John, som fram till nyligen ägde det lokala fotbollslaget.

För fyra år sedan hade sms-användningen precis exploderat i Europa och i just Watford möttes gammalt och nytt på ett mycket märkvärdigt sätt.

Jag åkte dit för att skildra utvecklingen och hamnade på Watford Grammar School for Girls. I korridorerna strömmade prydliga flickor i skoluniformer in till sina klassrum. Det var ordning och reda och gamla traditioner som gällde. Inget skrik och stoj.

En gång gick faktiskt Geri Halliwell från Spice Girls på skolan. Men att en av världens mest säljande artister hade susat genom dessa korridorer visade sig vara ett olämpligt ämne.

- Det är inget vi brukar tala om, sa rektorn kort.

- Det passar sig inte.

Om Geri Halliwell hade varit Posh Spice, eller åtminstone Baby Spice, så hade rektorns attityd kanske varit annorlunda. Men nu var hon ju Sexy Spice, och det talade definitivt emot hennes chanser att få en plakett på skolan. Eller att bli erkänd som tillåtet samtalsämne av rektorn.

Det kristna föreningslivet är starkt i Watford och i den världen finns ingen plats för kortkjolade popartister. Vad det däremot finns plats för är nya idéer för att sprida kristna värderingar. Och det var där Watford Grammar School for Girls kom in i bilden. Här gick nämligen 15-åringen Louisa Willoughby, som tillsammans med sin kamrat Lawrence OÕShea var först med att översätta verser från Bibeln till förkortningarnas sms-språk. Översättningen gavs ut i boken txt msgs frm God.

Eftersom man är hänvisad till en begränsad mängd tecken när man skriver ett sms var det oundvikligt att sms-språket skulle komma att bestå av förkortningar.

Men det som hände i Watford pekade på något som var betydligt mer intressant än förkortningarna i sig. Med rader som "dont b afraid coz Godl b wiv u always" visade Louisa och Lawrence hur tolerant samhället kan vara för nytt språk - bara innehållet är det rätta.

Hela ledet från föräldrarna till skolan, kyrkan och bokförlag ställde sig bakom txt msgs frm God och lyfte fram projektet som något uppfriskande. Louisa och Lawrence blev föredömen.

När jag stod inne i den strikta skolan, omgiven av föräldrar, lärare, kristna ledare och andra som självmant tagit på sig rollen att övervaka intervjuerna med ungdomarna, var det framförallt en tanke som slog mig: om eleverna hade använt samma stavning för att skriva om ett annat ämne skulle de antagligen fått spö med linjalen.

Men med rätt mål i sikte, ja, då kan man faktiskt få stava precis hur som helst. Det kan vara värt att komma ihåg när debatten om språket nu kommer att bli allt livligare i Sverige.

Att stora delar av befolkningen har tillgång till ett skriftspråk är tämligen nytt.

I Sverige har vi visserligen en lång och stolt tradition av läskunnighet. Redan när folkskolan infördes år 1842 var faktiskt läskunnighet ett antagningskrav. Tack vare kyrkan hade svenskarna varit tvungna att lära sig läsa långt tidigare.

- Ända sedan 1686 års kyrkolag var läskunnighet ett krav för alla svenskar som ville bli vuxna. Om man skulle få ta emot nattvarden var man tvungen att klara nattvardsförhören - och då behövde man kunna läsa psalmer, böner och katekesen, säger Lars Pettersson, professor i historia vid Dalarnas högskolor.

Men nu är läskunnighet inte samma sak som skrivkunnighet.

Och skrivkunnigheten i landet börjar öka först mot slutet av 1800-talet, när bönderna i allt större utsträckning behövde skriva avtal och kontrakt.

Men om man ska tala om att en stor del av landets befolkning äger både läskunnighet och ett gemensamt skriftspråk - ja, då kommer vi fram till modern tid. För under 1800-talet fanns ingen norm för det svenska språket.

- Folk kunde stava hur som helst. Jag har läst korrespondens mellan biskopar där de stavar sina egna namn på tre olika sätt i samma brev, säger Lars Pettersson.

Tack vare Fridtjuv Bergs stavningsreform år 1906 fick svenskarna slutligen ett gemensamt skriftspråk. Men det dröjde tills reformen helt slog igenom.

- Ja, då får vi gå fram till 1930-talet, säger Lars Pettersson.

Och vill vi verkligen hitta en tid då alla - nästan alla - med säkerhet både kunde läsa och skriva o-r-d-e-n-t-l-i-g-t, ja, då får vi hoppa fram ännu längre i tiden.

- 1962 års grundskolereform var oerhört betydelsefull. Det är först då vi får ett gemensamt skolsystem. Det är alltså ganska kort tid som vi har haft ett gemensamt utbildningsväsende för hela befolkningen, säger Lars Pettersson.

Frågan "Hur länge har vi haft ett gemensamt, utbrett läs- och skriftspråk för alla?" skulle alltså kunna besvaras med "35 år".

Sedan kom internetrevolutionen och ställde allt på ända. De normer som under en kort tid funnits började upplösas.

Men även under dessa korta 35 år var det knappast frågan om ett jämlikt språk. Det formades och styrdes av en elit. Användarna fick helt enkelt anpassa sig till de normer som gällde. För 20 år sedan vände sig journalister till Sture Allén när de hade frågor om vilket språk som gäller. I dag kan de lika gärna prata med en 14-årig bloggare.

Visst, det finns fortfarande gemensamma normer. Men de gäller inte längre för alla sammanhang. Eller rättare sagt - de gäller i allt färre sammanhang. Och här kommer det svåra: normerna är fortfarande viktiga. Det handlar alltså inte om en allmän normupplösning där anything goes. Nu gäller det att kunna avgöra vilken stil som ska användas i vilket sammanhang. En spådom inför framtiden är att stilistiken kommer att ersätta grammatiken.