Bidens sorti ett vågat spel
Det har varit en dramatisk vecka. Ena helgen utsätts Republikanernas blivande (och nu efter partiets konvent även faktiskt valda) presidentkandidat Donald Trump för ett mordförsök. Nästa helg väljer USA:s sittande president och Demokraternas tilltänkta kandidat Joe Biden att inte ställa upp för omval – bara en månad innan partiets konvent officiellt skulle välja honom, efter att han vunnit partiets primärval tidigare i år.
Både händelserna är historiska. Mordförsöket på Trump var det första på den nivån sedan skotten mot Ronald Reagan 1981. Bidens besked är första gången sedan 1968 som en sittande president väljer att inte ställa upp för omval. Den gången var det demokraten Lyndon B Johnson, som efterträddes av republikanen Richard Nixon som tog hem en tydlig seger.
Parallellerna har lett många till att ana att historien nu kommer upprepa sig, med en stark seger för Trump. Klart är i alla fall att mordförsöket på Trump har stärkt hans ställning. Det har motiverat hans följare, väckt respekt hos väljarna, och fyllt honom själv med något slags ödesmättad övertygelse om att det är Gud själv som skyddat honom för att han har en viktig uppgift.
Detta uppsving för Trump kan i sig ha varit en viktig anledning till varför Biden till slut insåg att han inte kommer ha en chans att vinna. Det, och det faktum att han steg för steg förlorade stödet inte bara hos viktiga finansiärer utan också hos viktiga personer i partiet.
För Demokraterna kan detta visa sig vara en livlina. Rent politiskt var förvisso Biden partiets starkaste kort för att vinna presidentvalet. Men Bidens ålder tar ut sin rätt.
”Europa behöver redan nu förbereda sig för båda möjliga utgångarna.”
En av debatterna med Trump nyligen visade tydligt att Biden inte längre är sitt gamla jag.
Många har undrat: kan verkligen inte det stora USA, med alla dess begåvningar, skaka fram något bättre än Biden och Trump? Nu får åtminstone Demokraterna chansen. Vilket mycket väl kan ställa till det för Republikanerna, som hade ställt in sig på en kampanj mot den trötte Biden.
Vem som blir partiets kandidat i stället för Biden är för tidigt att säga. Biden själv förespråkar sin sittande vicepresident Kamala Harris. I vissa demokratiska läger kan hon vinna viss popularitet eftersom hon är både afroamerikan och kvinna. Men det kan också bli en nackdel i de väljargrupper som kommer tro att hon valts av andra anledningar än kompetens.
Men man blir förstås inte vicepresident i USA utan kompetens. Harris anses dessutom vara något av en pragmatiker (låt vara en progressiv sådan), vilket kan vara betydelsefullt för att vinna över viktiga moderata väljare från Republikanerna.
För Sverige och EU är de rent amerikanska inrikesfrågorna av mindre betydelse, även om det i hög grad är sådana frågor som polariserar de amerikanska väljarna. Desto viktigare blir valet för den betydelse den blivande presidenten kommer ha för Nato, Ukraina, och den regelbaserade världsordningen. Där lämnar Trump mycket att önska – och Europa behöver redan nu förbereda sig för båda möjliga utgångarna.
