Dags att vrida om armen på Erdogan
Statsledare och militär personal flockas nu i Vilnius för Natos toppmöte. Organisationen vars relevans och öppet ifrågasattes för mindre än tio år sedan är nu i fokus för den mest brännande geopolitiska utvecklingen. Och här är alltså Sverige i centrum. Skall Sveriges medlemsansökan till slut accepteras eller inte?
Eller är Sverige och våra numera världskända koranbränningar verkligen så viktiga i sammanhanget?
Turkiets president Recep Tayyip Erdogan satte inför mötets början de senaste månadernas komplexa relationer mellan Sverige och Turkiet i ett nytt ljus. Detta genom att slänga in ett helt nytt villkor för att bevilja ett svenskt inträde i Nato, nämligen att EU öppnar upp de förhandlingar om ett turkiskt EU-medlemskap som stängdes ned 2016.
Den tröstlösa cirkusen fortsätter således, med nya överraskningsnummer. Men en sak skall hållas klar i detta: det är faktiskt inte Sverige som är adressaten för de turkiska kraven. Sverige har skickat en ansökan om medlemskap till organisationen Nato. Huruvida Sverige bör släppas in eller inte är en fråga internt för Nato-länderna. Inte för ett enskilt Natoland och det ansökande landet. Det är Nato-länder som har det egentliga ansvaret att föra medlemsdiskussionen med Turkiet, inte Sverige.
”Speciellt som Turkiets senaste utspel med all tydlighet visat att det aldrig handlat så mycket om svenskt beteende som det handlat om Erdogans cyniska lynne.”
Samma sak gäller för EU nu, då Erdogan riktar krav mot unionen. Det är en organisation med tjugosju medlemsländer varav Sverige är ett. Sverige berörs i egenskap av att vara ett av dessa tjugosju länder, inte i egenskap av att vara ett land vars yttrandefrihetslagstiftning irriterar den turkiska ledningen.
I båda fallen har Sverige tekniskt sett ganska lite med Erdogans gestcirkulerande att göra. Det är värt att komma ihåg nu när varje uttalad tanke på provokativa handlingar innefattandes en koran genast tolkas i säkerhetspolitiska termer.
Speciellt som Turkiets senaste utspel med all tydlighet visat att det aldrig handlat så mycket om svenskt beteende som det handlat om Erdogans cyniska lynne. Han fann i den svenska Nato-ansökan ett verktyg för att driva igenom sina intressen, och det gör han med glädje och så gott han förmår.
Nu går de diplomatiska turerna förstås för högtryck i Litauen. En sak är säker och det vet Erdogan, att EU inte kommer att låna ut sig till hans solkiga spel.
Det finns bara en diplomatisk lösning på problemet och det är att de större Nato-makterna, framför allt förstås USA, beslutar sig för att vrida om armen på Turkiet. Sveriges roll i den situationen blir att agera enligt manus på den teaterscen som riggas för att sätta Erdogans godkännande i så fördelaktigt ljus som möjligt för honom.
Huruvida sedan en eller flera koraner bränns i Sverige under den närmaste tiden har inte så mycket med det skeendet att göra. Det finns onekligen andra problem med de provokationerna, men de har inte med Turkiet att göra.
