Förödande vägval för Europas elmarknad
Ett spöke går igenom Europa. Projektet Nordstream 2 har äntligen lagts ned och dess ägarbolag försatts i konkurs. Nu får kontinenten motvilligt se sig om efter andra energikällor.
Kanske byggs det mer förnyelsebart om juridiska hinder rivs, men givet den digra situationen är det inte heller tänkbart att blicken riktas mot mer pålitliga energikällor. I bästa fall ser man över den kärnkraft som finns. I värsta börjar man bränna den brunkol som finns att bryta inom EU.
”Energimarknaden är politisk. Från början till slut.”
Priset på naturgas i Europa har rusat iväg de senaste dagarna. I Sverige kostar det mer än någonsin att tanka bilen. Det kommer inte bara synas på elräkningen eller kvittot från pumpen. Det kommer även påverka priset på andra varor som är beroende av stabil tillgång till energi för att produceras. Det vill säga det mesta.
Det här är en följd av politiska beslut. Energimarknaden är politisk. Från början till slut. Efterfrågan följer utbudet och det senare är en produkt av politik, beskattning, samt de regelverk som finns på plats. Vägval tagna de senaste två decennierna har gjort Europa beroende av de ryska gasleveranserna.
Nordstream, den massiva pipeline som forslar rysk gas till Europas hjärta, bygger på en överenskommelse mellan den tyske socialdemokratiske förbundskanslern Gerhard Schröder och Vladimir Putin kort innan den förstnämnde förlorade sin post till Angela Merkel 2005.
Schröder började sedan arbeta för ägarbolaget och den tyska regeringen inledde några år senare ett avvecklande av landets beroende av kol- och kärnkraft. Merkel gjorde vad hon kunde för att avpolitisera den ryska gasen och låta marknadskrafterna ordna resten.
Europa stålsätter sig inför ett kommande år av instabila elpriser och svårigheter att värma alla hem när kylan kommer. Rysskylan kommer, som kvällstidningar varje senhöst brukar skriva på sina löpsedlar. Nu i flera bemärkelser. Även om Sverige inte direkt bränner rysk gas är elmarknaderna sammankopplade. Även de ekonomiska konsekvenserna kommer sprida sig.
Det här handlar dock inte bara om rysk gas eller kortsiktiga affärsuppgörelser med den ryska regimen. EU och dess medlemsstater fortsätter att lugna sig med idéer om att vind- och solkraft är frälsningen från världens auktoritära gasproducenter. Gapet mellan vad som efterfrågas och vad dessa energislag kan producera är dock oöverkomligt.
Vind och sol är inte att ensamt lita på. Idag eldar Europa gas när det behövs. När det blir kallt. Om försök med vätgas skalas upp kommer den gasinfrastrukturen ta ofattbart mycket utrymme och resurser. Tillsammans med det som krävs för en mångdubbling av mängden förnyelsebart krävs det ett stort mått av fantasi för att inte göra den ohållbara situationen än värre.
Kortsiktigt behöver den svenska regeringen göras vad som går för att lindra effekterna, såväl för hushållen som för basindustrierna. De senaste två åren har varit svåra. Men tiden med stora kriser för Europa är långt ifrån över.
