Fursten i high techs våld
Kung Magnus Eriksson var barn när han övertog spiran så Grip och andra höga adelsmän regerade riket under hans uppväxt. När kungen så småningom övertog befälet försökte han stävja adelsmakten som förstås hade växt sig tung över riket och började dra in deras gods till kronan. Grip arrangerade då ett uppror och for själv ned till Mecklenburg för att bjuda in Albrekt som kung av Sverige. Efter några års strider satt Magnus Eriksson inlåst. Folkungaättens tid var till ända och Albrekt av Mecklenburg var svensk kung – hårt kringskuren av adeln.
Ingen vacker historia. Vi kan vara glada att våra demokratiskt valda styresmän, låt oss kalla dem våra moderna furstar, inte har några Bo Jonsson Grip-typer som i realiteten sitter vid spakarna.
Eller har vi det?
Medeltidens maktinstrument var svärdet. I vår demokratiska tid är det information. I allt högre grad har internets inflytande kommit att framstå som kanonens ankomst i en tid av hillebarder. Den som kontrollerar informationsflödet på nätet har en enorm makt över samhällsutvecklingen. Men internet ligger inte i händerna på våra furstar utan på high tech-företagen. Bo Jonsson Grip heter i dag Google, Youtube, Facebook, Instagram och så vidare.
(För att göra det värre finns dessutom kinesiska kanoner såsom TikTok och Zoom som alltså ägs av en tyrannisk furste, men vi håller oss till våra egna.)
Vi märker det inte så tydligt i Sverige men i USA pågår ett allt mer öppet maktmissbruk från de här adelsmännens sida. Det har blivit uppenbart att nätets algoritmer, alltså informationsroder, inte hålls neutrala utan alltmer hårdhänt vinklas mot den politiska korrekthetens farleder. Osynliga bedömningar av vad som är ”olämpligt” har lett till att konservativa opinionsbildare på internets plattformar släcks ned i skockar och även republikanska politiker har blivit öppet eller dolt censurerade.
Men visst har det börjat nå även oss. Bara under de senaste dagarna har moderaten Henrik Sundström blivit avstängd från Facebook, Sverigedemokraten (och riksdagsledamoten) Jonas Andersson likaså och även den klassiskt liberale komikern och författaren Aron Flam.
Avstängningarna är till en början temporära men listan av opinionsbildare kan göras längre. Och, inte minst, misstanken finns att vi kan upprätta en lista på vad som göms undan när vi söker i Youtubes och Googles sökfält. Men vi vet inte vad. Om man inte vet om vad som visas eller inte visas för ens ögon eller varför, då vet man heller inte vilka krafter som är satta i verket och det är riktig makt i ett nötskal.
I USA är det vid det här laget en slags offentlig hemlighet att sociala medie-plattformarnas ägare och personal sympatiserar med den progressiva vänsterns världsbild och att det är en vikt att lägga i vågskålen inför valet i november. Som ett slags bekräftande undantag var den demokratiske primärvalskandidaten Tulsi Gabbard en skarp nagel i ögat på partiets etablissemang, och uppfattade sig under kampanjen så motarbetad av Google att hon har stämt företaget. Missgynnas man politiskt i den digitala världen har man inte så stor chans mot medtävlarna. Det är förstås mer än hennes problem. Det är ytterst en demokratifråga.
Men det är mycket svårt att ställa high tech-företagen till svars. De utgör i praktiken ett oligopol och deras maktmissbruk skyddas av antikverad lagstiftning. Silicon Valley är lika svårt att komma åt för Washington som Gripsholm var för Magnus Eriksson. Även våra furstar är på väg att bli kringskurna.
Och vad värre är, skeendet är inte på långt när erkänt som ett problem av sådana dimensioner det förtjänar. Den offentliga debatten om detta lyser med sin frånvaro.
Vänstern har av naturliga skäl inte behövt reagera på en kringskuren yttrandefrihet som i huvudsak drabbat deras meningsmotståndare. Att sociala medier-miljön alltmer omformas till en åsiktskorridor av godtyckligt satta ”hat”-definitioner är förstås svårare att uppfatta som ett demokratihot för dem. Och en del driver aktivt på utvecklingen.
I vänsterns ögon är fortfarande McDonalds, Wallenberg och oljeföretagen de stora demokratiundergrävande skurkarna. De hänger helt enkelt inte med.
Men inte den liberala högern heller. Dels vill man av ideologisk-psykologiska skäl inte gärna tala om behovet av att staten skall gå och bryta upp och reglera privata framgångsrika storföretag. Det är liksom opassande vid det marknadsliberala middagsbordet, även om sakskäl finns.
Dels är det fråga om en sorts företagsamhet som ligger liberalismens ideologiska hjärta smärtsamt nära. Just informationsteknologin har alltsedan nittiotalet tänkts vara den fria obändiga kraft som med hegeliansk nödvändighet skall svepa över jorden och tvinga fram demokrati och öppenhet. Människors fria tankeutbyte och så vidare. Det har aldrig ingått i den framtidsoptimistiska modellen att utvecklingen skulle kunna gå i icke-liberal riktning. Det handlar om en omprövning i klass med axiomet om fri invandring.
Båda de här grupperna behöver nyktra till och se vad som faktiskt händer. Den som vill vifta bort det här som konspirationer tar en stor risk. 2022 har vi val i Sverige. Men det är inte falska nyheter som är det stora digitala hotet utan snarare dolda nyheter. Verkligheter som hålls under ytan.
Den som har makt över kommunikationsstrukturen har makt över den politiska strukturen. Utvecklingen tvingar oss att på allvar resa frågan om västvärldens demokratier är på väg in i en ny form av plutokrati under demokratisk flagg. Våra furstar kan behöva bistånd.
