Hellre ett träd än ful konst
Slöseriombudsmannen, vid Skattebetalarnas förening, uppmärksammade i våras att forskningsinstitutet Skogforsk tagit sticklingar av den gamla granen. Det projektet kostade cirka 116 000 kronor. Att plantera en av dessa i Malmö, i en temperaturkontrollerad kupol, kostade däremot betydligt mer. Utgifterna för odlingsmiljön utanför sjukhuset och konstnärsarvode landade på 7,9 miljoner kronor.
Forskningsprojekt och offentliga konstprojekt är alltså i helt olika dimensioner. Jämfört med andra utgifter i samma kategori finns det betydligt sämre konst att spendera skattepengar på än träd. Här är det prislappen, snarare än utformningen, som provocerar åskådare och förfular omgivningen.
Pengar som spenderas tas inte ur tomma luften, utan hämtas från offentliga medel. Kristianstadsbladet (9/7) tog upp granen som exempel på en jämförbar utgift när regionen nu ska spara sju miljoner på andra håll. Nämligen genom att lägga ner åtta barnmorskemottagningar och en barnavårdscentral. Region Skåne går därutöver back med fem miljarder kronor, vilket man kanske inte ska beskylla trädplanteringen för.
Det är dock ett talande exempel för ett större problem. Budgeten för Malmös nya sjukhus har växt till hela tolv miljarder kronor. Bygget var dock tänkt att kosta tre miljarder. Att ett projekt blir fyrahundra procent dyrare är en katastrof i planering, men det är inget ovanligt inom offentlig sektor idag.
Totalt spenderas 92 miljoner kronor på konst vid sjukhuset. Utgiften följer av ett beslut att 0,75 procent av kostnaden vid bygget ska gå till konst. Även den budgetposten har uppenbarligen justerats upp i och med andra kostnadsökningar.
På många håll i offentlig sektor används enprocentsregeln, att en procent av byggnadens kostnad ska läggas på utsmyckningar. Det är dels just det, utsmyckningar, men det är också ett ekonomiskt bidrag till konstnärssektorn.
Offentliga byggnader ska inte vara grå betonglådor utan estetiskt värde. Det vore förödande för både de som arbetar där dagligen och för besökande. Utan det riktiga problemet är det där med att budgeten fyrfaldigats sedan bygget inleddes.
Att sådana kostnadsökningar accepteras är den riktiga krisen. Det följer dock inte av något enskilt beslut utan av oaktsamhet vid planeringen. Glädjekalkyler accepteras som kostnadsunderlag och utgiftsposter får dra iväg. Som i det här fallet är det inte bara en del som får kosta mer än det skulle, utan hela megaprojekt får kosta nästan vad som helst i slutändan.
När man väl lagt några miljarder kronor är det lätt att lägga några till. Åtminstone inom den offentliga sektorn. Det behövs mer ansvarstagande för att sådana prisökningar inte ska hända. Om så inte sker kommer fler vårdmottagningar tvingas stänga för att finansiera byggnader och konstprojekt.
