Annons

Icke-våldets farliga hägring

Det var ju ett ganska pinsamt debacle Vänsterpartiet bjöd på då man först röstade emot förslaget att skicka vapen till Ukraina i riksdagen och snabbt därefter ändrade partiets hållning genom beslut i partistyrelsen. Speciellt som partiledaren själv inte ville närvara vid riksdagsdebatten i fråga.
Ledare • Publicerad 6 mars 2022
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Protester mot att partiledningen omprövade beslutet lät inte vänta på sig utan kom, förstås, i form av en debattartikel i Aftonbladet signerad en hel massa fredsbejakande partister. Dessa pekade bland annat på att en undersökning gjord den tjugofemte februari visat att en majoritet av svenskarna var avvisande till militär hjälp och att inte mindre än åttiotvå procent av vänsterpartistiska sympatisörer var emot.

Det är nu inte hela världen vad Vänsterpartister tycker (även om Socialdemokraterna har en del att svara på i händelse av deras inträde i regeringen efter nästa val) men deras synsätt är intressant eftersom det är representativt för breda delar av vänstern även utanför partiet. Man ger en serie argument.

”Här tonar en självbild fram som för länge sedan passerat bäst före-datum.”
Annons

Den svenska militära hjälpen är så liten att den ändå inte kommer göra någon skillnad menar man, eftersom även USA och Ryssland avdelar resurser. En oerhört cynisk inställning som om den vore allmänt utbredd bland Europas länder skulle lämnat ukrainarna i en avsevärt sämre situation än de redan är i.

”När vi skickar militär hjälp minskar våra möjligheter att skicka humanitär hjälp”. Nej. Bevisligen inte. Vi möter samma stora eller små möjligheter nu som vi hade haft även om vi inte hade skickat vapen.

Sverige urholkar folkrätten eftersom det blir en godtycklig bedömningsfråga till vilka vi sänder vapen i framtiden, hävdar man. Tvärtom – genom att bistå med militära medel skickar vi starkast möjliga signal om vad vi tycker om att stater bryter mot folkrätten.

Foto: Petra Älvstrand/TT

Och förstås tesen att Sverige underminerar sin egen möjlighet att träda fram som en röst för fred. Här tonar en självbild fram som för länge sedan passerat bäst före-datum. Föreställningen att Sverige skulle varit en återkommande avgörande kraft för att skapa fred på olika håll på jorden är en hägring. Svensk offentlighet har tagit varje tillfälle att blåsa upp utländska aktörers normala artigheter i frågan som om de vore magnifika erkännanden men Sveriges egentliga position som någon sorts världsmäklare har överdrivits enormt på hemmaplan.

”Vapen har aldrig varit lösningen för att nå fred” avslutar man med. Jo. Vapen har ofta varit lösningen. Ibland den enda. Det var rå vapenmakt som räddade Europa från nazismen. Det var demonstrerad finsk försvarsvilja som räddade landet från att tvingas in i den sovjetiska vasallsfären. Och så vidare. Historiska exempel på att det funnits bättre alternativ än militärt våld är förstås mycket lättare att hitta men det är vid sidan av poängen. Poängen är att det finns situationer då militärt våld är enda lösningen. Det är farligt för ett land att inbilla sig något annat.

Den tjugofemte februari kunde det ryska angreppet fortfarande räknas i timmar. Vad tror Vänsterpartiet att svenskarna tycker idag om vapenhjälp till Ukraina?

Fredrik HaageSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons