Löfven i gårdagens verklighet
Men det riktigt plågsamma är nog den nya bordunstämma som hörs. För nu märks röster och spekulationer om hans vara eller icke vara som partiledare. ”Ett tyst muller inom socialdemokratin” kallar vänstertidningen ETC de interna kraven på hans avgång och den allestädes närvarande mediagurun chefredaktören Göran Greider förklarar frankt: ”Inte en chans att Löfven kan leda S inför nästa val”.
Det är hårda ord. Inte minst som Löfven själv deklarerat att det är precis vad han tänker göra. Men Greiders uppfattning uttrycks öppet även av andra och mer direktengagerade i den så kallade rörelsen. Det socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö Anders Rubin säger att Löfven ”kommer” att avgå. Johan Lindholm, som både är ordförande för Byggnads och ledamot av Socialdemokraternas partistyrelse, är försiktigare i sina formuleringar men säger ändå samma sak. Stödet har börjat svaja ordentligt.
På papperet kan det tyckas vara orättvist. Stefan Lövfen lyckades faktiskt lura in borgerligheten i en decemberöverenskommelse och sedan sy ihop en Januariöverenskommelse och därmed spräcka Alliansen. Han har regerat i snart sex år under parlamentariskt mycket svåra omständigheter. Det är inte många socialdemokratiska partiledare som hade klarat av samma sak. Och makten är det viktigaste i den socialdemokratiska handboken.
Men den sortens hantverk, att rent tekniskt krångla upp dörren till Rosenbad, räcker inte till i det Sverige som nu träder fram. Att Sverigedemokraterna har kastat om spelbrädet beror på att de är stora, och att de är stora beror på att de etablerade partierna inte har förmåga att förhålla sig realistiskt till det eskalerande migrations- och brottslighetspolitiska komplexet.
Stefan Löfven är själv en övertydlig exponent för detta. Bara några veckor efter att han fällde de berömda orden ”vi såg det inte komma” apropå problemen med ett högt migrationstryck, lyckades han skylla förnedringsrånen bland ungdomar på Alliansens skattesänkningar.
Båda dessa reaktioner har något musealt över sig. De är av ett slag som var legio i en svunnen politisk tid men som idag ter sig närmast groteska.
Problemet med kritiken mot Löfven är att den inte stakar ut något annat. Det finns väldigt lite i allt muttrande som tyder på att partiets aktiva skikt befinner sig närmare dagens nya verklighet än vad partiledaren gör. Flera utgjuter sig till exempel över Januariöverenskommelsen. Men vad vill de skall hända istället? Vad är det för parlamentarisk verklighet som kommer att förändras för att de byter partiledare? Det finns ingenting åtminstone utåt som tyder på att Socialdemokraterna har förmått ta till sig det faktum att Sverigedemokraterna har etablerat sig som störst, eller vad det är för samhällsrörelser som har lett till detta faktum.
Så byt partiledare för all del. Se vad som händer. Verkligheten kommer inte att bytas ut.
