Misslyckad uppvisning i tolerans
Olympiska spelen i Paris har bara börjat, men om ingen enastående idrottsprestation tar rampljuset, finns stor risk för att det blir kulturkampen vi minns. Det har nämligen blivit bråk om öppningsceremonin. Arrangören inleder varje OS med en ceremoni som på olika sätt placerar idrotten och värdlandet i samband med varandra. Det är ett inslag som många, inte bara idrottsintresserade, ser fram emot.
Ett av inslagen var en modevisning där unga designers visade kläder på modeller som vandrande över en bro som gjorts om till ett middagsbord. I centrum satt en dj och spelade nattklubbsmusik. Den inledande sekvensen och uppställningen av dansare påminde mycket om renässansmästaren Leonardo da Vincis målning Den sista måltiden.
Vissa kristna och konservativa politiker runt om i världen uppskattade inte detta. En del blev genuint upprörda, huvudsakligen för att dagens kultur predikar tolerans men ofta tillåter sig att driva med en av få världsreligioner som lär ut att följarna skall vända andra kinden till. Andra såg det som ett tillfälle att driva på kulturkampen för politisk vinning. Vissa ogillade att ett barn var med och dansade bland drag queen-artisterna.
Men reaktionerna från andra var inte särskilt imponerande. Ett dominerande stråk var att håna dem som blev upprörda, de verkade ju ha misslyckats med att vända andra kinden till. Kanske var de hycklare ändå.
Sedan upptäckte någon att inslaget avslutades med att den gamla grekiska guden Dionysos gjorde ett framträdande och att det fanns en obskyr sextonhundratalsmålning som föreställde en måltidsscen där han avbildats.
Så kunde man klaga på att de kristna inte bara var känsliga, utan även obildade, som inte hittat fram till den målningen utan bara Da Vincis sista måltid. Segern såg ut att vara total.
Trots det gav vissa inte upp. En av de konservativas stående kritiker mot de progressiva är nämligen att de är ointresserade av det som kommit före dem. Det verkade märkligt att personerna bakom OS-produktionen skulle ha gjort mer än att skrapa på ytan av konsthistoriens ikonografi.
Givetvis var den blåmålade mannen tänkt att föreställa Dionysos, men han var inte en del av den ursprungliga bilden. Det är en lätt sak att väva in olika teman och referenser samtidigt som man låter den huvudsakliga berättelsen fortgå. Vår tid älskar den sortens ”easter eggs”.
Vad kan man då lära av detta? Dels förstås att kampen om kulturen kommer att fortsätta. Det finns allt för många som idag har sin inkomst från att uppröra och låta sig uppröras för att något annat skall ske. Men dels också att toleransen gång på gång visar sig vara en klubba att dänga i huvudet på andra, snarare än den avgörande dygd som behövs för att hålla ihop genuint mångkulturella samhällen.
Det stora temat för showen var Frankrikes berömda republikanska värden, de som är tänkta att vara limmet som håller ihop nationen trots så många underliggande och motsträviga kulturlager. Man får nog säga att det inte ser så ljust ut.
