Närmare Nato nu
Statsministerns ord om att en Nato-ansökan vore destabiliserande kändes som en avlägsen pinsamhet när hon tog emot Finlands statsminister Sanna Marin i ett blåsigt Stockholm. De båda socialdemokraterna och regeringscheferna talade utifrån den redogörelse som presenterades under gårdagen och som är det dokument som Nato-debatten i Finland nu skall utgå ifrån. Men det var uppenbart att även Sveriges bearbetning av frågan kommer att påverkas av detta möte.
Under dagen kunde Svenska Dagbladet hänvisa till en uppgiftslämnare som säger sig ha fog för att hävda att Sverige går med i Nato i juni om statsministern inte stöter på patrull. Rimligen är uppgiftslämnaren någon med insyn, allt för mycket står på spel för att tidningen skulle våga publicera utan denna visshet. Och det är inte orimligt att tänka sig att det just denna vecka pågått ett frenetiskt förankringsarbete inom Socialdemokraterna. Man vill till nästan vilket pris som helst undvika att Nato-frågan dras in i valrörelsen, och kan därmed tänka sig att agera hårt för att rätta partiet i ledet.
Fördelen med denna brutala partikultur (minns hur nyligen partiledaren varnade för destabilisering) är att Sverige trots en svag och reaktiv regering kan få konstruktiv politik.
Men det är förstås brutaliteten i omvärlden och närområdet som är förklaringen till omsvängningen. Rysslands anfallskrig och övergrepp i Ukraina vittnar om en besinningslöshet som inte uppstått ur tomma intet. Landet har under lång tid levt utan att särskilja lögn från sanning och ledningen har till och med drivit sammanblandningen till sådan spetsighet att den går att använda som vapen. Samma ledning har vid upprepade tillfällen hotat Sverige och Finland med militär vedergällning om länderna söker sig till försvarsalliansen.
Nato är en naturlig hemvist för Sverige och Finland. Det är starkt av Marin och Andersson att fortsätta undersökningen av medlemskapet trots yttre påtryckningar. Om vi är med där kan vi bättre bistå länder som står oss nära. Under pressträffen påpekade Finlands statsminister Marin att ländernas processer är självständiga men att besluten självklart påverkar den andres säkerhet.
Magdalena Andersson fick naturligtvis också frågor kring uppgifterna som Svenska Dagbladet fått del av och hennes svar var okaraktäristiskt milt. Ingen sågades vid fotknölarna och ordet desinformation låg kvar orört i rockärmen. Alltså är det sanktionerat från statsministern att partimedlemmar och väljare förknippar S med ett Nato-medlemskap. Men först skall den svenska analysen vara gjord. Andersson påpekade apropå det att datumet i maj är en deadline och att analysen gärna får bli färdig snabbare.
Det är svårt att inte se den finska statsministern Sanna Marins avgörande roll i denna snabba omsvängning. Hon kunde frimodigt och självsäkert förklara fördelarna för Finland och omvärlden om landet ansluter sig. Det var ett ledarskap som sannolikt ger Magdalena Andersson hopp om att kunna ro samma process i hamn i Sverige. Och gärna det, Nato står för de enda hållbara säkerhetsgarantierna i en värld som visat sig farligare än många ville tro.
