Preppers avlastar beredskapen
Klassperspektiv är ett säkert kort när man vill nå ut med en undersökning. Röda Korset varslar nu om att hushåll med lägre inkomster är mindre förberedda på kris och krig än vad höginkomsttagare är. Men med den vinkeln missar man mycket.
Röda Korsets undersökning är värdefull. Tack vare den vet vi att andelen av befolkningen som tagit aktiva steg för bättre beredskap ökat kraftigt. På tre år har vi gått från tjugosex procent till femtionio. Det är mer än en fördubbling och något som verkligen borde lyftas fram.
Bland hushållen som tjänar under trehundratusen kronor per år är det femtioen procent. Och höginkomsthushållen med över åttahundratusen kronor i inkomst landar på sjuttio procent. Det är förstås skillnad, men att över hälften av de ekonomiskt svagaste hushållen faktiskt gjort något för att stärka sin beredskap är fantastiskt.
Bland dem finns förstås en hel del ensamhushåll, studenter och unga som sannolikt har föräldrarna som del av sin beredskapsplan. Andra låginkomsttagare borde dessutom inte lägga för mycket resurser på beredskap utan låta de pengar man drar in gå till kläder och näring åt barnen och sig själva.
För beredskap handlar allt som oftast om att bygga upp reserver. Att ta kostnader för att skydda sig mot eventuella större kostnader. Och det har inte alla råd med.
Dock är en av de viktigaste budskapen i beredskapsidén att saker som planer, kontakt med grannar och lagerhållning av mat faktiskt inte kostar mer än lite tid och tankekraft. Det räcker med att köpa dubbla matvaror en gång för att sedan rotera ut dem ur kylskåp och skafferi. Det räcker med att säga hej till grannarna för att påbörja en relation, något som undersökningen dock visar är väldigt jobbigt för svenskarna. Bara fyrtiosex procent uppger att de kan tänka sig att be sina grannar om hjälp, vilket känns väldigt typiskt.
Det viktiga i beredskapsarbetet är också att inse att ju fler som står på egna ben desto mer avlastar man de gemensamma resurserna. Höginkomsttagare som fyllt matförråd, tagit ut extra kontanter, köpt vattendunkar och håller bilen med bränsle skapar utrymme för andra om något faktiskt skulle hända.
Det offentliga förväntar sig att vi klarar oss en vecka på egen hand. En vecka helt utan insatser om det skulle bli så illa att resurserna inte kan avvaras tidigare. Även om sextio procent av befolkningen vidtagit åtgärder är det långt ifrån säkert att alla dessa ordnat så att de klarar en hel vecka. En del lär få kämpa sig över tröskeln och knacka på hos grannen, hur jobbigt det än känns. Och då är det viktiga att någon har reserver, inte att alla har lika mycket.
Röda Korsets undersökning visar inte hur väl förberedda svenskarna är, bara att en majoritet försökt att förbereda sig. Men bara det är en viktig sak. Det finns många länder där budskap från staten, särskilt komplexa och betungande, bara skulle ignoreras. Den pågående situationen i Ukraina och Rysslands historiska oförutsägbarhet har förstås bidragit till att många insett värdet av att bygga upp reserver. Men det är ändå imponerande att så många vill göra bra ifrån sig på detta område.
