Replik: låt ojämlikheten dö
På ledarplats i Smålandsposten (14 oktober) argumenterar Jacob Sidenvall för att kvarvarande fideikommissen bör bestå. I en aktuell ansökan om att förlänga fideikommissen Svenstorp och Björnstorp i Skåne argumenterar han för att högerregeringen bör visa ödmjukhet och bevilja förlängning samt lämna ”utrensningen av otidsenligheter” åt vänsterregeringar. Historiskt sett går det dock inte att se en sådan politisk skiljelinje i synen på fideikommiss; de flesta förlängningarna har tvärtom beviljats av socialdemokratiskt ledda regeringar. Idag gäller en mer restriktiv syn, oavsett regeringens sammansättning.
Det är inte helt enkelt att följa Sidenvalls argumentation för fideikommissen. Han menar att fideikommissregler är ”extremt orättvisa”, att de leder till orättvis behandling av och bitterhet hos enskilda personer, samt att det är svårt att kräva att staten ska upprätthålla ett sådant system. Ändå är det just ett sådant upprätthållande han efterfrågar. Två argument lyfts fram – att bestämmelserna i sig själva är värda att bevara, samt att det rör familjer som haft egendomen i många generationer. Inget av dem håller dock vid närmare granskning.
Att fideikommissen innebär att arvingar behandlas ojämlikt erkänner Sidenvall, men han förefaller mena att sådana bestämmelser bör bevaras som en form av (svenskt?) kulturvärde. De är enligt Sidenvall ”tidslinjer som håller ihop vår nutid med vår historia”, en garant mot en iver att ”skrubba samhället rent”. Med en sådan argumentation borde samhället rimligen spara fler exempel på historiens ojämlikheter och orättvisor.
Argumentationen haltar dock, eftersom Sidenvall omedelbart efteråt dels menar att statarsystemet fanns kvar alldeles för länge (borde vi inte sparat också några statare?), dels att Sverige tidigt i historien behandlat människor jämlikt (fideikommissen erkänns ju som just ett exempel på motsatsen).
Att fideikommissen, som inneburit att en arvinge på sina syskons bekostnad ensam övertagit mer eller mindre all egendom, resulterat i att egendom bestått i samma släkt är logiskt. Men lagstiftningen av avveckling av fideikommiss har särskilda möjligheter för att hålla samman just fideikommissegendomar, bland annat genom bildandet av särskilda fideikommissaktiebolag. Totalt har ett tjugotal sådana bildats sedan avvecklingslagen trädde i kraft 1963. För de närmare 150 fideikommiss som avvecklats sedan dess ägs fortsatt de flesta inom de gamla familjerna. Viljan att bevara släktegendom i familjen är givetvis inte heller begränsad till fideikommiss. Många generationsskiften i familjeföretag och på släktgårdar präglas av sådana hänsyn.
Frågan här är dock om staten aktivt bör lägga sig i sådana frågor genom att bestämma att vissa familjemedlemmar – särskilt kvinnor – i en handfull familjer inte ska ha något att säga till om. I det aktuella fallet är det för övrigt far och son som ansöker om en förlängning till sonen, det är inte de tre döttrarna/systrarna som ber om att få bli exkluderade från sin arvsrätt.
Martin Dackling
Docent i historia vid Lunds universitet, Ledare för forskningsprojektet ”Svenska fideikommiss under 400 år”
Svar: Docent Dackling verkar instämma i att fideikommiss är orättvisa, så varför göra så stor sak av något vi är eniga kring? Statarsystemet gick ut över tusentals personer som levde under svåra förhållanden. Ledarsidan talar om att bevara ett tiotal privilegier långt från materiell nöd (dock fysiskt nära statarlängorna), ett avsteg från logik och rationalitet som jag menar att det mycket jämlika landet Sverige har råd med. Vårt är också ett av de sista länderna, varför fideikommiss får ses som en del av den svenska kulturväven, precis som sturiga kronobergare med Nils Dacke som förebild. Att sossarna varit mjukare mot fideikommissen är riktigt. Det handlar om att slottsherrar inte hotar deras värld medan meritokraterna inom partihögern tar anstöt av ärvda titlar. Att bevara privilegierna i sin äkta form (istället för bolagsformen) skulle bli en välbehövlig påminnelse om meritokratins ofullkomlighet. När arv är som bäst förpliktigar det, vilka förpliktelser känner den som erövrat på egna meriter?
Ledarsidan
