S-hegemonins murkna arv

Målet är att minst en kvarts miljon Kommunalare skall rösta som ledningen vill. Det är många röster att valla i rätt riktning.

Men det är inte gratis. Kommunal förutsätter att partiet svarar upp och återgäldar. Socialdemokraterna skall mota bort vinst i välfärden och avskaffa allmän visstidsanställning. Dessa försäkringar gavs ju av Stefan Löfven under de senaste dagarna, så man får anta att den interna kommunikationen i rörelsen fungerar som den är tänkt. Beställningen är mottagen. Men Baudin säger också att han förväntar sig ett tydligt besked från partiets partistyrelse i dag - att fokus under valrörelsen blir ”välfärd och tryggare jobb”.

Detta är obehagligt, inte bara att Baudin säger allt detta öppet och obesvärat som om det vore självklarheter, utan också för att han har fog för sin cynism. Det ses inte som en skandal. Att fackföreningar och Socialdemokraterna bjuder tjänster och gentjänster som i en ordinär bananrepublik ses som ett helt naturligt inslag i svensk demokrati. Att det faktiskt handlar om institutionaliserad och storslagen korruption är en protest av ett slag som bara studsar mot den offentliga traditionens osynliga vägg.

Likväl måste det protesteras, för det är fråga om ett grovt anstötligt armgrepp på svensk demokrati. Att det pågått länge är ju rimligtvis inget argument annat än att det bör upphöra snarast.

Mönstret är dessutom större än så. När Margot Wallström tillträde som utrikesminister bjöd fackförbundet Kommunal generöst på ett förstahandskontrakt i en av organisationens lägenheter i Stockholms innerstad. Då blev det ändå ett visst oväsen. Ingenting inträffade förstås som gav någon part substantiella bekymmer utöver det faktum att det hela hade upptäckts. Men en kommentar ur flödet stack ut, en röst inifrån det svenska rättssystemet. Denna förklarade att det aldrig skulle bli tal om åtal för att pröva lagrummet för mutor eller bestickning. Den åklagare som iscensatte något sådant, för att inte tala om den domare som därefter skulle ha mod att fälla utrikesministern, skulle nämligen köra huvudet i branschens ”glastak”.

Den svenska offentlighetens kulturmiljö är allt annat än en upplyftande syn när sådant här murket arv från den socialdemokratiska hegemonins tid blottas i solljuset. Förhoppningsvis blir valet 2018 den rejäla stöt som lägger eländet i flis och damm för gott.