Samtidigt som Alexander Bard

Ämnet för det nu färska avsnittet var Sverigebilden i USA som ju är högaktuellt med den status föreställningen har i framför allt det demokratiska partiets politiska liv. Inbjudna var komikern och författaren Aron Flam och youtubern och entreprenören Henrik Jönsson som ställde sig på var sin sida av slaktarbänken och resultatet blev nog rätt uppskakande för de amerikaner som fortfarande tror att Sverige är ett mönsterland.

Socialistisk? Nej. Framgångsrikt socialdemokratiskt? Inte ens det, fick amerikanarna veta. Välståndet är ett resultat av kloka avregleringar under artonhundratalet i kombination med ett intakt näringsliv efter andra världskriget, som fanns där eftersom vi likt ålar anpassade oss efter krigskonjunkturen (och vägrar ta moraliskt ansvar för det).

Men vad värre är, det svenska politiska klimatet är osunt. Den politiska korrektheten är så stark att folk är rädda att säga vad de faktiskt tycker. Dave Rubin har med förvåning noterat hur pass stor del av hans publik som är svenskar. Överrepresentationen är rentav gigantisk. Även hans mer berömda scenkollega Jordan Peterson har erfarit samma sak. Flam och Jönsson förklarar helt sonika att det beror på att Sverige är fångat i en tystnadskultur. Vissa saker skall inte upp i ljuset och den som framhärdar tar en risk. Sådana som Rubin och Peterson är tryckventiler.

Är det en orättvist och illvillig bild av Sverige? Tja, vad hände här under de dagar som Flam och Jönsson var i USA?

Jo, Peter Wolodarski, chefredaktören för landets största morgontidning Dagens Nyheter förklarar att omnikändisen Alexander Bard inte borde få vara med i TV4:s program ”Talang” eftersom denne har framträtt i högerextremt sammanhang. Pia Rehnqvist, chefredaktör för rätt så stora Sydsvenska Dagbladet, ger Wolodarski eldunderstöd. Bard borde bort. För säkerhets skull fyller Wolodarski i med att Bard också verkar vara tjenis med högerextrema personer på Twitter och är allmänt obehaglig.

Det är således en mycket stark stigmatiserande kraft som rullas fram mot Bard ytterst ägnad att frånta honom hans försörjningsmöjligheter. Men ser man på kärnan i Wolodarskis anklagelse är det tomt. Händelsen avser en debatt mellan Bard och extrempartiet Alternativ för Sveriges partiledare Gustav Kasselstrand. Men det är just en debatt. Bard är där för att säga emot Kasselstrand och gör det också.

Det man ser är en manifestation av vad många ”liberaler” av någon anledning har svårt att vidgå: att extremmiljöer inte växer av att man erkänner deras existens och går i intellektuell clinch med dem. Och att vi tvärtom kan förmoda att förbittringen och den heroiska självbilden i dessa små ekosystem bara blir värre om deras värld kapslas ihop ännu mer. Bard drog sannolikt sitt strå till stacken för att avradikalisera åhörarna.

Expressens kulturchef Karin Olsson protesterar glädjande nog mot Wolodarskis och Rehnqvists ofog, men ändå med brasklappar och ovidkommande intresse för Bards personlighet. Olsson vill inte försvara ”hans möte med Kasselstrand för den delen”. Men varför inte? Bard praktiserar som få andra Dave Rubins övertygelse att politisk överhettning går att dämpa med obrutet samtal. Och visst, Bard är känd för ett manér som är motsatsen till den sympatiske Rubins. Bard kan vara rent tölpaktig. Men det är oväsentligt. Bard bör ges ett erkännande inte bara för att han över huvud taget tar sig tid att debattera, utan också för att han förstås inte är dummare än att han inser att han tar en risk och att han inte är osårbar men tar risken i all fall.

Sverige har problem. Reell yttrandefrihet klarar sig inte med Olssons halvkvädna visa och står under direkt hot från ambitioner som Wolodarskis.

Nej, Bardhistorien är inte bara en för poängen lyckosam anekdot. Det går alldeles för misstänkt lätt att fortsätta. Flam förklarar för Rubin hur förödande utvecklingen har varit för Malmös judar i takt med att invandringen från Mellanöstern och den därifrån importerade antisemitismen varit så hög. I dag noterar Flam att antalet judar i Malmö är nere på ynka trehundratalet. Och de behöver dessutom kostsamt skydd. Resten har flyttat. Eller flytt, om vi nu ändå talar klarspråk. Och nu börjar de få sällskap av en allt mer pressad medelklass som inte står ut med den allt grövre brottsligheten.

Kombinationen av etnicitet, religion och brottslighet kortsluter svensk konvenans och det är tydligt när det gäller just Malmö. Man får inte tala illa om Malmö. Det fick Malmöbon Henrik Jönsson höra från ett antal uppretade journalister när han skrev om det förfärande tillståndet i Svenska Dagbladet. När Malmös grannkommun Staffanstorp tar sig för att göra reklam för sig genom att filmgestalta ett par som flyttar dit går reaktionerna i falsett. Trots att Malmö inte ens nämns. Sydsvenska Dagbladets krönikör Moa Berglöf tar plats i Aktuellt på bästa sändningstid för att misstänkliggöra det moderata kommunalrådet Christian Sonesson och Clas Ohlson protesterar mot att deras flyttlådor syns på bild.

Till saken hör förstås att Sonesson samarbetar med Sverigedemokraterna. Liksom det förstås hör till saken att moderatledaren Ulf Kristersson är beredd att göra det, varför Peter Wolodarski attackerar honom hårt och regelbundet. Bland annat med resultatet att denne sett sig tvungen att avstå från att dela ut 2020 års stipendium från Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen. Det hade varit sådant motstånd mot Kristersson i stiftelsen – i vars styrelse vi ser chefredaktör Peter Wolodarski.

Det är anekdot på anekdot på en och samma trista färgkarta. Man behöver bara blunda och stoppa ned handen i debatten för att hitta sorgliga exempel på att svensk offentlighet inte mår bra. I samband med att Dave Rubin i sällskap med Jordan Peterson besökte Europa och Sverige 2018 tyckte sig Rubin redan då märka att av alla de länder de besökte verkade folk vara som mest rädda i Sverige.

Det går säkert att hitta något socialantropologiskt argument för att den svenska tystnadskulturen varit oss till gagn i visst avseende under vissa omständigheter. Men nu är den kulturen enbart destruktiv. Den måste bort.