Skippa psykisk hälsa i skolan

”Vi har en enorm belastning inom vården i dag när det gäller psykisk ohälsa och då måste vi jobba mycket mer brett och mobilisera större delar av samhället”, säger Forssmed till Läkartidningen.

Språket betyder något. Det är det där med att välja ordet mobilisera. En mobilisering av samhället är något som sker i en krissituation, då normala måttstockar för medborgares integritet får ge vika för den goda sakens skull. För att ett hot skall nedkämpas. När en politiker använder ordet för att motivera sina förslag skall man vara misstänksam.

Att skolan skall mobiliseras innebär att dess invånare mobiliseras. Elever och lärare. Och i det här fallet handlar det alltså inte om kunskapsförmedling i traditionell mening, om att unga skall gå ut i samhället med vissa grundläggande färdigheter som alla behöver. Här handlar det om att regeringen vill komma rätta med ett specifikt samhällsproblem som handlar om en viss ohälsa. Som i förlängningen kan ”avlasta vården”.

Men det är inte skolans uppgift. Det ankommer inte på regeringen att ”mobilisera” den för att man inte gillar kurvorna kring psykisk ohälsa.

Alla elever kommer heller inte att lida av psykisk ohälsa. Alla kommer att vara utsatta i händelse av ett krigsutbrott och därför kan det vara av värde att skolan har beredskapsövningar. Alla kommer att agera i trafiken och därför finns det ett värde i att det finns ett inslag av sådan utbildning i alla fall i lägre årskurser. Det går att argumentera principiellt för det obligatoriska inslaget.

Alla har också kroppar och därför är det bra med gymnastiktimmar. Sanningar kring styrka och kondition är densamma för alla människor. Men psykologi fungerar inte på samma sätt, där är de individuella skillnaderna mycket större. Det är inte alls säkert att en person har särskilt hög disposition för psykisk ohälsa alls och andra kan ha det i exceptionellt hög grad, men det är inget skäl att göra det till ett obligatoriskt ämne.

Och vad skall utbildningen innehålla konkret? Det vet inte Forssmed utan talar svävande om utbildning i ”konflikthantering”, ”stresshantering” och ”ångestpåslag” som andra skall utforma.

Det är inte fel i sig att elever, eller någon person över huvud taget, lär sig saker om sådant, men hur mycket tillgänglig undervisningstid finns det egentligen i svensk skola? Vad skall trängas undan? Alternativt varifrån skall pengarna tas till utökad undervisningstid?

Rimligtvis finns det mer angelägna reformer för skolans del. Detta kan inte vara en god prioritering.