Slaveriursäkt är historielöst

Nederländerna i form av premiärminister Mark Rutte sällade sig nyligen till den skara länder som offentligt bett om ursäkt för sin del av forna tiders slavhandel. Vid första påsynen kan det tyckas sympatiskt. Men mönstret som omger händelsen är fullt av förvirring och cynism. I Dagens Nyheter kräver nu Amat Levin i en krönika att Sverige och andra länder ”som hittills hållit tyst” följer efter. Flera sådana röster kommer säkert att höjas framöver.

Ledare • Publicerad 5 januari 2023

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Men det är ingen som försökt hemlighålla historien i detta avseende, allra minst västliga länder. Vad det handlar om är att ett formellt erkännande kan skruvas vidare till krav på ”kompensation”. Underförstått pengar. Det är en förklaring till att emotionerna går i så tydlig riktning mot västvärlden. Det är nämligen där de potentiella pengarna finns.

Logiken är därför en annan sak. Slaveri är ju en universell företeelse där västvärldens unikum snarast består i att ha gått i egen opposition mot handeln. Ändå har västvärlden fått roll av huvudskurk.

Annons

Få vet om det, men det var fler européer som skeppades som slavar till Nordafrika än afrikaner som skeppades till USA. Berberstaterna var i princip gangsterstater som rövade allt de kunde längs kusterna. 1627 gjorde man till och med flera slavräder på Island.

Premiärminister Mark RutteFoto: Peter Dejong

Hela den här föreställningen om skuld och ursäkter bygger på historielöshet. Skall Krims kvarvarande tatarer be om ursäkt för sekler av metodisk slavhandel? Har Finland ärvt en del av den svenska skulden? Och även skulden för vikingarnas slavhandel? Har Irland en skuld för den stora slavmarknad som vikingarna upprättade på ön under medeltiden?

”Hela den här föreställningen om skuld och ursäkter bygger på historielöshet.”

Och det är bara den ena återvändsgränden. Eftersom pengar är inblandade är det en tidsfråga innan kraven formuleras allt mer precist, ned till mikronivå, till mindre och allt mer avgränsade grupper och till slut enskilda individer. I USA är denna trend redan tydlig.

Men hur ”kompenseras” en person som visar sig vara ättling till såväl slavars om slavhandlare? Eller om blodslinjerna visar på en övervikt åt det ena eller andra hållet? Principerna för det statliga räkneverk som behöver upprättas skulle få Sydafrikas forna apardheidarkitekter att kippa efter andan.

De som är intresserade av fakta i målet vet att de allra värsta slavhandlarna var de arabiska länderna. Det vet förstås även de afrikanska aktörer som nu ansätter västvärlden i frågan. Speciellt som den arabiska slavhandeln upphörde så sent. Men sällan hörs krav på kompensation från länderna på den arabiska halvön. Det kan tyckas besynnerligt med tanke på hur mycket pengar gulfstaterna sitter på.

Anledningen är att arabstaterna inte är mottagliga för sådan typ av klagan. Regeringarna i fråga skulle knappt bry sig om att gå i svaromål. Det moraliska argumentet biter enbart på den kultur som har visat moralisk resning och självmant avskaffat slavhandeln. Och det är precis den egenskapen som avger doften av pengar. Västliga länder är lättare att tubba till checksignering.

Som Levin förvisso påpekar är kravmodellen inte enbart fäst vid västvärlden. Även några av de värsta afrikanska slavhandlarnationerna har bett om ursäkt. Men det är perifera händelser. Det centrala är när allt fler sådana som Levin ropar på ursäkter från europeiska regeringar.