Sverige i likgiltighetens grepp

Hanson påtalar hur Östrom hade problem med att fylla murarna med försvarare mot Ottomanerna under trettonhundratalet trots att de bara fyrahundra år tidigare kunde uppbåda över hundra tusen man i kristid. Samma kontrast ses i de tidiga romarnas envist sega dödskamp mot Hannibal i andra puniska kriget, i jämförelse med det mer än dubbelt så stora romarrike som några hundra år senare inte kunde mota bort långt ofarligare skaror av germaner.

Hanson understryker att det inte handlar om materiella resurser utan om allmänanda. En kollektiv känsla av att man bär upp en kultur som är värd att man anstränger sig, till och med offrar något. Hanson återkommer till hur starka samhällen som försjunker i apati förr eller senare brister för påfrestningar oavsett hur välmående de är på papperet. Och omvänt, hur de kan övervinna oerhörda påfrestningar bara den kollektiva viljan finns.

Efterkrigstidens Sverige var ett moraliskt starkt samhälle i den bemärkelsen. Investeringarna som gjordes i civilförsvarets infrastruktur var makalösa. Från enorma underjordiska bergrum för oljereserver till skyddsrum under även mindre bostäder ända till under åttiotalet. I kommunerna sprängdes fram underjordiska centraler för att kommunfullmäktige skulle kunna sammanträda under pågående krig. Det neutrala Sverige hade bestämt sig för att komma fungerande ut på andra sidan ett kärnvapenanfall.

Det fanns knappt en plätt i det avlånga karga landet som inte ansågs värd att värna från det värsta tänkbara någon kunde uppbringa. Det fick kosta vad det kostade. Det var Sverige värt.

Det skall inte glömmas att det fanns rättsvidriga och totalitära stråk under svenskt femtio- och sextiotal. Men det går heller inte att säga annat än att det var fråga om en civilisation med självförtroende. Sverige var inte bara ett territorium under upprätthållna lagar utan något speciellt. Man uppbådade kraft för ett försvar som ingav supermakten Sovjet reell respekt. Man hade förmåga att skaffa kärnvapen men avstod utan åthävor. Man utrotade analfabetism. Man utrotade fattigdom. Man ansåg sig vara exceptionell och hymlade inte med det.

När epokens förgrundsgestalt Tage Erlander dog sägs hans änka Aina ha sorterat pennorna i hemmets arbetsrum och gått till Regeringskansliet med dem hon fann tillhöra staten. Det är högst oklart om historien är sann men det spelar mindre roll. Den kan ha varit sann. Den reflekterar ett levande samhällsideal. Den är den svenska civilisationens mytiska motsvarighet till bilden av romaren Cincinnatus som utan omsvep avkläder sig envåldsmakten och återvänder till sin plog när hans insats för staten över.

Men sådana ideal dör när den egna kulturen börjar uppfattas som trivial. När det inte spelar någon roll. Frågan om medborgarskap är central i ett sådant perspektiv. Är det viktigt eller oviktigt vem som är vad i passet och på vilka grunder? I ett land med bristande självförtroende är det oviktigt och en snabb blick på bara den senaste tidens uppdaganden i Sverige förskräcker: Skandalen med samordningsnummer, falska svenska pass på vift i drivor, nästan helt kravlösa medborgarskap, dubbla identiteter, godtyckliga amnestier och så vidare.

Situationen i USA är långt bättre än i Sverige men nog för att både Hanson och Sowell skall varna för en utveckling där gränsen för vem som egentligen är amerikan med tillhörande rättigheter och skyldigheter börjar suddas ut. Båda pekar på kopplingen mellan ett samhälles självuppfattning och dess värdering av medborgarskapet, liksom den egna identiteten över huvud taget. Thomas Sowell går längst och hänvisar apropå integrationsdebatten till det gamla talesättet att ”när du är i Rom, gör som romarna”. I dag är det tvärtom, förklarar den gamle liberalen utan att blinka.

Det egna samhällssystemet måste spela roll. Om inte ens de högsta förtroendevalda tycker det, vem kan det då förväntas av? I Ekots lördagsintervju 30/11 är ordföranden för Sveriges Kommuner och Regioner Anders Knape smärtsam öppen med dagens tillstånd: ”Vi har en situation politiskt i Sverige som är fullständigt orimlig egentligen. Det är svårt att veta vem som tar ansvar för det som händer.”

Detta sagt framför allt med anledning av bråket kring Arbetsförmedlingen. Men också som en allmän lägesbeskrivning. Staten har länge använt kommunerna som en avlastningsplats för samhällskostnader. Man vill inte veta av ansvar för något som är jobbigt. Om det sedan fungerar eller inte, eller får framtida konsekvenser – det är likgiltigt.

Kommer vi snart att se på våra gamla skyddsrum med samma förundran som femhundratalets italiska västromare såg på de väldiga akvedukterna; som monument från en svunnen storhetstid? Själva hade de sjå med att få enkla vattenledningar att fungera.

Vi har också problem med vår vattenförsörjning. Liksom med energiförsörjningen. Vi har kommuner som står inför konkurs. Vi har ett försvar som kanske håller i en vecka. Vi har en polis som förhandlar med klan- och ligaledare. Allt är sådant som är en följd av ovilja till långsiktigt ansvar. Från Göran Persson till Fredrik Reinfeldt till Stefan Löfven. Blotta tanken att en svensk regering skulle uppbåda kraft att åstadkomma något i stil med sextiotalets bergrum är skrattretande. I dag försöker den se till att regera även nästa vecka.

Svenskarna betalar fortfarande skyhög skatt utan att krångla allt för mycket. Hur länge håller det kitt som är förutsättningen för en sådan en sådan betalningsvilja innan det börjar brista även där? När den uppoffringen inte längre verkar vara värd det?

Det börjar åtminstone bli mindre mörkt utomhus. Hoppas det ljusnar för Sverige i övrigt.