Tid för hellivsstraff
Fagerstamördarens agerande och hans sätt att tänka visar med all önskvärd tydlighet att han är en allmänfarlig person som borde förbli inlåst resten av sitt liv. Dessvärre innebär domen troligen inte att så blir fallet – givet att livstidsstraff i Sverige inte brukar betyda livstid utan omvandlas till tidsbestämda fängelsestraff, låt vara att den som får denna påföljd numera sitter inne betydligt längre än tidigare.
Vissa extrema förbrytelser tarvar ett livstidsstraff som garanterar att den skyldige aldrig någonsin släpps ut ur fängelset. Fagerstamördaren, barnamördaren Anders Eklund och "Lasermannen” John Ausonius är bra exempel på människor som begått brott av en sådan magnitud att de inte kan sonas med tidsbestämda straff.
I Storbritannien finns livstidsstraffet ”whole life order”, som utdömts till ett hundratal personer. Bland dem återfinns nynazisten Thomas Mair, som brutalt avrättade Labour-parlamentarikern Jo Cox 2016, och seriemördaren Ian Brady, som har tre barns liv på sitt samvete och tillbringat över femtio år i fängelse. Europadomstolen bekräftade för ett par år sedan Storbritanniens rätt att utdela hellivsstraff.
USA har livstidsstraff utan möjlighet till villkorlig frigivning, och brottslingar där döms även till fängelsestraff som övergår en mänsklig livstid. Ibland adderas år till en livstidsdom för att säkerställa att den dömde lever ut sitt liv bakom lås och bom. Den ökände kidnapparen, våldtäktsmannen och mördaren Ariel Castro fick till exempel en livstidsdom plus ytterligare tusen år.
På Nya Zeeland ser det nu ut som att mannen bakom terrordådet i Christchurch, Brenton Tarrant, kan komma att få lagens hårdaste straff, vilket funnits tillgängligt sedan 1961 men inte förut utdömts: livstids fängelse utan utsikt till villkorlig frigivning. Detta kan kontrasteras mot Norge, som i brist på en motsvarande påföljd haft problem att hantera Tarrants terrorföregångare Anders Behring Breivik.
Vi behöver ett svenskt hellivsstraff för ett visst segment brottslingar som döms till livstid. Det handlar inte bara om rättvisa för offren utan också om att permanent förpassa särskilt farliga människor ut ur samhället så att de inte kan skada andra igen. Om man gjort sig skyldig till sådant som Fagerstamördaren, Ausonius och Eklund har man entydigt och en gång för alla demonstrerat att man saknar psykologiska och emotionella spärrar som måste finnas på plats. Statsmakten bör i dessa fall ta det säkra före det osäkra och neutralisera hotet för gott; de övriga medborgarnas säkerhet går helt klart före de allra värsta våldsbrottslingarnas frihet.
