Tuffa nog för nästa EU-kris?

Pudelns kärna i uppgörelsen handlar inte om Sverige går så eller så pass mycket plus eller minus beroende på hur man räknar och över vilken tid man räknar. Men det är vad i princip all rapportering kretsar runt. Är Sverige vinnare eller förlorare? Är det ändå bra för Sverige relativt sett? Kunde Löfven ha pressat nedåt några tiotals miljarder till?

Sådan återgivning av vad som sker i Bryssel är inte bara infantil utan missvisande för vad som står på spel. Och det är beklämmande att framför allt Moderaterna och Kristdemokraterna faktiskt kan gömma sig bakom en sådan skev bildsättning. Vad det handlar om är hur pass stort kliv mot federalism unionen har tagit den här gången, utan egentlig demokratisk förankring.

Moderaterna och Kristdemokraterna är nu oroliga över vad de politiskt medvetna delarna av deras väljarkår har att säga om deras agerande. Och med all rätt. De politiskt medvetna delarna vet nämligen att det här inte alls är fråga om ett olycksfall i arbetet eller sällsynt obekväma omständigheter. De vet att expansionism är inbyggt i EU-samarbetets natur. De vet att federalistiskt orienterade krafter använt pandemin som ett verktyg för att trumfa igenom ekonomiska villkor som driver unionen mot mer centralisering. Eller ”fördjupning” som det så vackert heter. Ungefär lika honungslent som när EU-skatterna inte kallas EU-skatter i överenskommelsen utan ”system för egna medel”.

Och eftersom de vet detta förväntar de sig att deras valda företrädare sätter stopp för det när de har chansen. Det hade de i EU-nämnden när Stefan Löfven bad om mandat att godta en uppgörelse av det slag som nu har skett. Alltså en som uttryckligen förutsätter att EU får egen beskattningsrätt.

Företrädare för Moderaterna och Kristdemokraterna bedyrar nu därför hur dådkraftigt och beslutsamt de kommer att slåss för att mota bort skatteförslagen när dessa väl dimper ned i riksdagens knä under de närmaste åren. Men det finns en sak de har att förklara, nämligen varför det politiska stämningsläge som hindrade dem att sätta ned foten redan nu skulle vara annorlunda i framtiden när det är dags för nästa skarpa läge.

Man lade ned sina röster i EU-nämnden för att slippa befatta sig med det jobbiga. Och man motiverar det med att man inte vill rulla EU-samarbetet mot en kris. Men det är fortfarande oklart vari den stora skillnaden består. Om ett lands parlament röstar nej till en EU-skatt blir det ingen EU-skatt. Men man har accepterat att kommissionen skall återkomma med sådana förslag, gång på gång. För att delfinansiera det här jättepaketet Sverige har godkänt.

Så hur många gånger kommer en borgerlig regering, potentiellt helt ensamt i EU om sitt agerande, att avvisa kommissionens förslag? Utan att man därmed kastar in unionen i en kris? Alltså precis samma omständighet som de nu påstår gjort det omöjligt att säga annat än ja?

Det är sannerligen inget litet ansvar de har axlat. Tänkte de på det när de satt där och skruvade på sig i EU-nämnden?