Varför så tyst om Venezuela?
Ja - ”regimen”. Det är det ord som med fördel används när en statsledning inte är legitim. I den mån Nicolás Maduros regering kunde kallas något annat upphörde det när Maduro utropade sig som segrare i valet trots en uppenbar förlust. Huruvida det förra valet också var ett fuskval är förstås en relevant fråga i ljuset av vad som nu setts.
Vallokalsundersökningarna gav oppositionen segern med överväldigande trettio procentenheters övervikt. Det är inte statistiskt möjligt att en sådan skillnad utraderas vid räkning. Nu är frågan om landet skall ta det fulla steget in i diktaturernas skara eller vända om mot den fria världens.
Det finns ingen anledning att förvänta sig att svensk vänster skall erkänna socialismens inneboende inhumanitet. Miljoner och åter miljoner har dött världen över i decennier nu utan att erkännandet har hörts. Det finns alltid ursäkter kring speciella omständigheter (i Venezuelas fall är det amerikanska sanktioners fel att nästan åtta miljoner har valt att lämna landet) eller brister i den lokala socialistiska manualen. Så har också vänstern omfamnat både Maduro och hans företrädare Hugo Chávez utan skamrodnad.
Men det vi nu ser borde inte kunna gå att skaka av sig. Det handlar om naket tyranniska metoder för att behålla makten. Vi har sett hur vallokaler har stängts i förväg, hur folk fysiskt har hindrats, hur röstsiffrorna manipulerats och hur valobservatören UN Watch tveklöst dömt valet till utmanaren Edmundo Gonzales fördel.
”Det vore klädsamt om man tog bladet från munnen”
Nu välts staty efter staty av den älskade ledaren Hugo Chávez runt om i landet. Företrädare för Vänsterpartiet kanske inte har någon formell anledning att kommentera just den aspekten av protesterna. Men själva valfusket, det faktum att den venezuelanska demokratin är på väg att avskaffas, det kan man tycka är värt en kommentar. Det gör man i alla möjliga andra internationella sammanhang. I skrivande stund har inte hörts någonting. Andra svenska röster har inga problem med att ta avstånd från regimen.
Det vore klädsamt om man tog bladet från munnen. Sådana som förre partiledaren Jonas Sjöstedt som gratulerade Maduro till segern förra valet 2013. Nuvarande partiledare Nooshi Dadgostar. Någon annan företrädare, vem som helst. För de är väl inte så cyniska att de helt enkelt väntar och håller tummarna för att Maduro trots allt lyckas tysta oppositionen?
