Varken marknad eller stat räddar kulturen
På Handelshögskolan kan man nu se konst i klassrummen. Strannegård har därutöver sett till att ekonomistudenterna också har filosofi, litteratur och konst på schemat. Ett litet steg i rätt riktning för att få införa mer bildning i utbildningen.
Strannegård drar till paralleller till hur andra länder, liksom Sverige historiskt, har satt ett annat värde på kulturen. Skolbyggnader, för att ta ett exempel, ritades tidigare av ansedda arkitekter. Idag kan skolorna närmast liknas vid baracker.
Senaste året har det kommit nyheter om hur svenska institutioner som Naturhistoriska riksmuseet, Ostasiatiska museet, Nationalmuseum och Kungliga operan har inte råd att ta hand om sina byggnader och ser sina statliga anslag slukas av hyror. Visst behövs staten ta sitt ansvar. Men som Strannegård berättar hann branden i katedralen Notre-Dame i Paris, för fem år sedan, inte ens släckas innan Frankrikes superrika lovat att bekosta restaurationen.
Strannegårds poäng är att pengarnas värde är vad man kan få ut av det. Att spendera borde inte vara synonymt investeringar eller personlig konsumtion. Utan kan också ges som bidrag till den gemensamma kulturen. Hans förhoppning är att Sveriges IT-miljonärer tar efter och blir mecenater av det slag som tidigare såg till att svenska institutioner frodades.
Det finns ett bredare ansvar för att värna kulturen än det som staten kan erbjuda. En parallell kan dras till sociologen Hans L Zetterbergs tes om olika sfärer. Staten har sin logik, som är politiken. Marknaden följer pengarna. Dessa två har konkurrerat ut civilsamhället som inte vara livskraftig om den tvingas följa politikens pekpinnar, eller marknadens vinstintresse. Värdet av konsten är dess skönhet, inte vad som kan mätas eller värderas i kronor och ören.
”Värdet av konsten är dess skönhet, inte vad som kan mätas eller värderas i kronor och ören.”
I ansökningarna till universitet och högskolor till höst fick Handelshögskolans ekonomiprogram nästan flest ansökningar. Bara läkarprogrammet på Karolinska fick fler. Vad gäller gymnasienivån är ekonomilinjen absolut populärast. Ungdomar verkar framförallt vara intresserade av pengar och status. Förhoppningsvis kan Strannegårds kulturella anslag som rektor för Handelshögskolan få genklang bland studenterna och i finansvärlden.
En borgerlig kulturpolitik behöver uppmuntra engagemang från privata finansiärer och se till att museer och nationalscener finns kvar och fokusera på andra mål än den ekonomiska bärkraften. Privatpersoner som inte har kapital att bidra kan fortfarande besöka eller engagera sig i kulturen på andra håll. Konstutställningar, teatrar och kulturevenemang är värda det. Civilsamhället överlever heller inte utan frivilliga som arbetar och organiserar.
Sverige har gott om kultur. Men svenskar har ibland svårt att slita sig från det ekonomiskt framgångsrika för att istället uppskatta landets och lokalsamhällets rika kulturarv. Svenska staten kan inte göra något åt det. Utan det är upp till var och en att förkovra sig och bilda sig.
