Viktigt att hävda sig i Nato

På sina håll i Sverige verkar attityden till Nato vara att det är ”över” nu i och med att Sverige till slut släpptes in. Att vi är säkra nu, under amerikanskt beskydd. Men så enkelt är det förstås inte. Huruvida Nato kommer att fungera i linje med svenska intressen beror i hög grad på i vilken mån Sverige är berett att hävda sig mot andra medlemsländer.

Valet av ny generalsekreterare är ett bra exempel. Estlands kandidat Kaja Kallas hade varit ett utmärkt val. Men Tysklands förbundskansler gillade inte att hon hade en sådan tuff hållning mot Ryssland och meddelade detta till USA:s president - som inte heller ville ha någon med för vassa tänder. Så Kallas stoppades och istället väljs i oktober nu Tysklands kandidat den Nederländske före detta premiärministern Mark Rutte.

Till skillnad från Kallas brydde sig Rutte inte om Nato under sin tid som premiärminister. Han lyfte inte ett finger för att Nederländerna skulle komma upp till de två procent av bnp i försvarsutgifter som är Natos golv. Han föredrog att lägga pengar på annat. Men i Tysklands ögon en lämplig person att leda organisationen.

Sveriges traditionella syn på Tyskland som ett slags storebrorsland bör i Natosammanhang vridas om på samma sätt man gjort i energipolitiska frågor: till en position av distans och hälsosam skepsis. Såtillvida någonting inom Nato handlar om att ha möta upp hotet från Ryssland är snarare det nu snabbrustande Polen idealet.

Valet av generalsekreterare var en typisk situation där Sverige kunnat påverka i rätt riktning - om man är villig att anstränga sig och alliera sig.

I den mån Polen, Norden och Baltikum förmår manövrera koordinerat i Nato, desto bättre för hela organisationen. Ett Nato vars tyngdpunkt ovillkorligen är USA är en mer sårbar historia än det som också har en balanspunkt i Europa. USA har intressen över hela världen och det finns inget som garanterar att de intressena automatiskt sammanfaller med (i vårt fall östra) Europas.

Sverige brukar alltid ha ambitionen att vara ”bäst i klassen” i varje internationell gemenskap man befinner sig i. Det är ett vällovligt drag men det manifesteras ofta i en politisk passivitet; man uppfyller sina åtaganden men lägger ingen riktig kraft i strider kring huvudinriktningen utan vill gärna vara medlare i stället. Men det är ingen handlingsprincip som duger i Nato. Natos beslut är ytterst av existentiell natur för Sverige. Man skall inte vara rädd för att låta andra veta att de har fått en obekväm medlem om omständigheterna tarvar det.