"Kriget dödade våra drömmar"

Den 15 mars 2011 inleddes upproret mot president Bashar al-Assads regim, som styrt Syrien i decennier.

Det blev starten på ett ofattbart brutalt krig. Tio år senare har hundratusentals människor dött och halva Syriens befolkning är på flykt.

En av dessa flyktingar är Ahmad Almohemad som i dag bor i Stockholm.

Vid krigets inledning var han en 15-årig pojke som bodde i Aleppo med sin mamma och fyra syskon.

Han har svårt att beskriva krigets fasor i ord.

– Varje gång du går på gatan känns det som att det är sista gången, att det är din sista minut. Hela tiden hör man bomber, säger Ahmad Almohemad, som i dag är 25 år.

I tre år levde han i krigets undantagstillstånd.

Sommaren 2012 bröt striderna loss i Aleppo när rebellgrupper försökte driva ut regimens styrkor och ta kontroll över de norra delarna av landet. Många av de hårdaste striderna har sedan dess ägt rum i staden.

Ahmad Almohemad studerade på gymnasiet, men berättar att det blev allt svårare att hålla fast vid de vanliga rutinerna när säkerheten raskt försämrades.

– I vanliga fall tog det mig en kvart att ta mig till skolan, men i kriget tog det sex–sju timmar eftersom olika grupper kontrollerade olika delar av staden, säger han.

Regimen ökade sin offensiv med intensiva flyganfall. En nattlig bombattack utplånade en hel grannfamilj på sju personer, berättar Ahmad.

Själv blev han tillfångatagen av militärpoliser vid en legitimationskontroll och kastad i fängelse.

Nitton personer trängdes ihop i en liten cell under jord.

– De tog oss två våningar under marken. Tänk dig att du är i ett litet rum, du ser inte ljuset, du kan inte se de andras ansikten, du kan inte sova, mitt i natten hör du nån som skriker för att han plågas.

Genom ett litet hål i dörren såg Ahmad två kroppar hänga på väggen. De var nakna, blodiga och ögonen hade stängts. Enligt Ahmad var det uppenbart att de hade blivit torterade.

Han var i fängelset i nio-tio dagar. Vakterna gjorde enligt Ahmad allt för att skrämma dem. En av hans medfångar grät och sade att han ville dö. Dagen innan Ahmad släpptes kom en ny fånge som blödde från ett stort sår i ryggen. Han ropade efter sin lilla dotter.

– De vill döda din mänsklighet. De vill skada din hjärna och ditt hjärta, säger Ahmad.

Aleppo saknade nu helt trygghet och Ahmad insåg att det inte fanns någon framtid för honom i Syrien.

– Jag ville bara leva, plugga, jag ville ha min frihet och slippa att ständigt vara rädd för mitt liv, säger han.

Han drömde om att åka till Europa för att kunna fortsätta studera. Hans mamma uppmuntrade honom.

– Hon sade: Du måste härifrån.

2015 lämnade han Aleppo ensam. Flyktvägen var farlig och gick delvis genom IS-kontrollerade områden. Från Idlib lyckades han till slut ta sig vidare till Turkiet. Därefter fortsatte resan över havet mot Grekland.

Till slut kom han fram till Malmö i oktober 2015.

Sedan dess har han bott i bland annat Kalmar och Oskarshamn. Han har pluggat svenska på SFI och läst in grundskolan.

I dag har han tillfälligt uppehållstillstånd och ska ansöka om att få permanent i oktober.

Kraven är dock höga – enligt den tillfälliga asyllagen måste han både ha en gymnasieexamen och en anställning med tillräckligt stor inkomst för att kunna försörja sig.

Ahmad Almohemad läser nu in gymnasiet och arbetar samtidigt heltid på ett företag som säljer mobiltelefoner.

– Det är svårt att köra dubbelt, man måste kämpa, säger han.

Han tycker inte att det finns någon rättvisa i hur asylärendena hanteras. En vän till honom fick uppehållstillstånd innan den nya tillfälliga lagen började gälla, men för Ahmad dröjde det. Vännen studerar nu på KTH.

Även Ahmads dröm är att så småningom få plugga vidare på högskola. Målet är ett jobb inom it.

Han är tacksam över allt han fått av Sverige – trygghet, boende, möjlighet att jobba och plugga.

– Men fortfarande är jag rädd för vad som ska hända med min framtid och att jag inte ska få förlängt uppehållstillstånd.

Tio år efter krigets start konstaterar Ahmad att han förlorat mycket.

Hans mamma dog i samband med striderna 2017.

Hans fyra syskon, som alla är i 20-årsåldern, lever som flyktingar i de kurdiskt kontrollerade områdena i norra Syrien.

Om Ahmad återvände skulle han bli inkallad till militärtjänst, vilket han fruktar.

– Jag har inget liv kvar i Syrien. Allt är förstört. Kriget dödade våra drömmar.