Megahajen var varmblodig

Det framgår av en ny studie i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS).

Forskare har länge spekulerat om att megahajen, vars egentliga namn är Otodus megalodon, var varmblodig. Men detta är första gången som någon presenterat empiriska bevis för att hypotesen stämmer.

I studien har forskarna, som är verksamma vid flera universitet i USA, analyserat sammansättningen av kemiska isotoper i fossila tänder från de väldiga bestarna (inget fullständigt skelett av arten har någonsin hittats). De fann att megalodon hade signifikant högre kroppstemperatur än andra hajar i samma fossila lager. Enligt analysen låg temperaturen sannolikt runt 27 grader, cirka sju grader över temperaturen i det omgivande havsvattnet.

Det här betyder inte att megahajen, som dog ut för omkring 3,5 miljoner år sedan, var varmblodig på samma sätt som däggdjur och fåglar som genom förbränning kan hålla en konstant hög inre temperatur. Snarare var den partiellt eller lokalt varmblodig, precis som den nu levande vithajen, som också har relativt hög temperatur genom att spara värmen som alstras då musklerna arbetar.

Megalodons väldiga kroppshydda – den blev runt 16 meter lång och vägde troligen runt 60 ton – gjorde det sannolikt lättare att hålla en hög inre temperatur. Detta gjorde det i sin tur möjligt att söka byten i kallare vatten.

Varmblodiga djur är dessutom uthålligare och kan röra sig över större områden än kallblodiga arter.

Baksidan av myntet är att det krävs stora mängder energi för att hålla i gång värmealstringen i kroppen. Megalodon levde sannolikt på stora bytesdjur som valar och stora fiskar, och dess födobehov måste ha varit exceptionellt stort, vilket gjorde den sårbar för förändringar av bytestillgången.

Forskarna bakom studien misstänker att detta kan ha varit huvudorsaken bakom artens utdöende. Den uppstod för cirka 23 miljoner år sedan och verkar inte ha varit känslig för klimatförändringar men kanske dess bytesdjur var det. I så fall kan födan ha börjat tryta, vilket så småningom ledde till att besten försvann.